berättelse om ett liv – Peter Handke

Jag har ambitionen att läsa årets nobelpristagare varje år. Just i år så var det lite trögt när jag på lite håll kunde läsa prostester och irritation över valet av den österrikiske författaren Peter Handke. Den där diskussionen kring om man kan skilja på litteratur och politik är intressant och jag hade kanske önskat att nobelpriset skulle ha sluppit hamna där – på det stället där politiken överröstar litteraturen och man nästan glömmer av författarens verk. Ibland måsta man bara skapa sig en egen upptagning. Jag hittade Berättelse om ett liv på Storytel och eftersom den var kort och lästes av en ok inläsare (Jonas Malmsjö) körde jag på. 1972 kom den korta romanen som handlar om en författare som beger sig mot sin mors begravning. Modern har tagit livet av sig, 51 år gammal, och sonen vet varken ut eller in. Han vill skriva om sin mors liv men det är förskräckligt svårt. Kanske är det så för att moderns liv verkat så förtvivlat sorgligt.

Texten är tät och intensiv, varje ord är värd på guldvåg och visst är det skickligt men det berör mig inte. Boken som på ytan verkar ska handla om en mor handlar nog mest om författaren själv och det blir för mig både deprimerande och tröstlöst grått. Jag är inte helt överväldigad, det är jag inte. Jag har läst många andra nobelpristagare som fångat mig mer. Lite för ansträngt liksom. Vad tycker ni andra som läser Handke?