skuggspelet och romaner som följetong

I podden Vad vi pratar om när vi pratar om böcker  så pratades det häromveckan om Den odödliga sagan av John Yorke. jag har den intressanta boken i min hylla och tänker att jag ska komma till den när jag har det lite lugnare omkring mig. I podden talar Alex Haridi om dramaturg och hur man kan tänka när man sätter ihop en berättelse. Jag blir lite beklämd när jag tänker på att skriva böcker eller manuskript kan vara en matematisk formel och särskilt intressant blir det när Anna Bågstam berättar om vilka kriterier hon följer när hon skriver för Storytel. Jag blev helt enkelt nyfiken på att lyssna på Skuggspelet för att skapa mig en uppfattning.

Jag läste Ögonvittnet som pappersbok förra året och jag blev väldigt förtjust i kombinationen mellan feelgood och spänning. Det handlar om polisen Harriet som flyttar hem till Österlen för att slicka sina relationssår och ta hand om sin allt mer förvirrade pappa. Redan första dagen på sitt nya jobb blir inkallad för att utreda ett mord. Jag var då inte medveten om att det var en Storytel original historia och uppfattade mest att det var en lättläst, händelsedriven och underhållande bok som skulle göra sig bra som tv-serie.

Storytel original är alltså skrivet i syfte att bli ljudbok och formatet liknar andra strömmingstjänster med entimmesavsnitt som automatiskt spelar upp nästa om man inte aktivt stoppar spelaren. Likt Netflix eller HBO så skall lyssnaren dras in i berättelsen och lockas att lyssna vidare, det skall finnas en tydlig dramaturgisk båge i varje avsnitt och gärna sluta i en cliffhanger så att man inte trycker på paus. Precis så som det muntliga berättandet har fungerat i alla tider, berätta mer! Sluta inte!

När jag nu lyssnar på Skuggspelet med detta i minnet så blir känslan först lite av att bli manipulerad, jag kan genomskåda hur Bågstam har lagt upp storyn om Harriet, romantiken, brottet och arbetet på polisstationen. Romaner som följetonger är ju absolut inget nytt fenomen (hej Dickens!), inte heller att de är specialskrivna för till exempel tidningar men hur funkar det som ljudbok?  Blir en berättelse som har dramatik inlagt med regelbundna intervaller (vilket får mig att tänka på alla de sexscener som jag läst på typ var 20 onde sida i ett antal romaner, men det känns som att det vara vanligare på 80 och 90-talet?) allt för programmatisk och förutsägbar?

Jag funderar på om det gör just den här berättelsen sämre?

I mitt tycke nej. För mig är texter i alla genrer som är skrivna med omsorg, som är fulla med tanke och hjärta läsvärda. I böckerna av Anna Bågstam så håller miljöbeskrivningarna, karaktärerna, dialogerna och handlingen så väl att jag ganska snart tänker förbi formatet och bara dras med. Jag vill ju följa den impulsiva och mycket mänskliga Harriet i hennes kärlekstrassel och kriminalfallet med en försvunnen ung kvinna, politiskt toppmöte på gång utvecklar sig till en riktigt spännande intrig. Det utspelar sig mitt i samtiden och det som utspelar sig i boken känns som att det skulle kunna hända, eller delvis kanske redan hänt.

Jag vill hänga med Harriet i ännu tio delar, sluta inte, berätta mer!