Om jag hade varit riktigt på tårna så skulle förstås det här inlägget kommit igår den 24 oktober. Ni vet den där dagen då det är exakt två månader kvar till julafton …
I mitt liv så är det aningen tidigt att börja tänka på julen redan men så dräller det in en massa jul-lit i nyhetsflödet och visst kan jag inte motstå att lyssna på Julafton på den lilla ön i havet av Jenny Colgan under tiden som jag röjer i mitt förråd och sorterar mina böcker. Jag har minsann sett på Instagram att ett gäng bloggare fått boken, en fin temugg och te i ett paket på posten. Jag har inte fått ett en enda liten tepåse så jag fick snällt lyssna på Storytel …
Nåja, vad är en mörkgrön temugg när man kan få höra en mysig och underhållande romantisk roman? Som alltid så är det relationer med förhinder, en massa bakverk, hundar och vresig ortsbor och den avgränsade miljön som en liten skotsk ö innebär. I den här boken kryddar Colgan med en oväntad graviditet, ett julspel och ett präktigt snöoväder. I centrum av berättelsen är fortsatt Flora och hennes syskon, hon har återvänt till sin barndoms ö och hennes hamnkafé fungerar som mötesplats för ortens bofasta befolkning. Mure är kanske inte lika charmigt i slaskiga december som det är i juli, men mörkret och kylan leder till en annan sorts sammanhållning i det lilla samhället.
Utan att avslöja allt för mycket så är det förstås skildringen av livet i den gamla prästgården på Mure som jag berörs mest av. Floras bror Fintan vårdar sin allt sjukare make och där tycker jag att Colgan lyckas mycket väl med att skildra hur det kan vara att se någon tyna bort i en cancersjukdom. Lita på mig, jag vet. Jag förstår också precis hur Fintan tänker när han bara vill flytta från huset. Den processen är jag just nu mitt i. Det är fantastiskt för den sjuke att få vara hemma, bli vårdad hemma och dö hemma men det skapar också minnen som är svåra att distansera sig till.
Jag gillar serien om den lilla ön i havet, de tre böckerna som kommit hittills tycker jag har tagit Colgans feelgood-romaner ett steg närmare den verkliga världen, det är mindre fluff och mer diskbänk. Underhållande och roande, javisst, men samtidigt väldigt långt från böckerna om det lilla bageriet på strandpromenaden.
I vår intervju med Jenny Colgan på bokmässan för ett par år sedan så hävdade hon bestämt att hon bara skriver för att underhålla. Jag vill mena att det, som i all bra underhållning, också finns en klangbotten som väcker tankar. Bra där!
Leave a Comment