pachinko – Min Jin Lee

Pachinko passade bra in i min läsning just i sommar eftersom ett av Bokmässans teman i år är Sydkorea. Just Min Jin Lee kommer inte till mässan men jag ser fram emot att höra många andra författare. På Instagram såg jag också att mässan planerar att servera koreansk mat i några av sina restauranger – det ser jag fram emot. I Pachinko lagas det, och äts, mycket mat. Tillagning och försäljning av kimchi är det som räddar de unga kvinnorna från ett liv i armod i Japan och genom hela boken beskrivs hur maten och matlagningen fungerar som kärlekshandlingar. Ofta går mina tankar till Kim Thúys roman Man när jag läser, där upprätthålls bandet till det gamla landet från mor till dotter just via maten.

Livet i exil är starka teman i de båda romanerna och i Pachinko så handlar det om flickan Sunja som 1911 föds  av fattiga föräldrar på ön Yengdo, Korea. Fadern är handikappad och den lilla familjen driver ett enkelt pensionat. Sunja träffar en stilig äldre man på marknaden och förälskar sig, hon blir gravid och när hon berättar det för mannen visar det sig att han är gift och har fru och barn i Japan. Sunja vägrar att bli hans älskarinna och bryter kontakten med honom. På pensionatet har de en gäst som de vårdat flera månader då han anlände sjuk, han är på väg till Japan för att missionera kristendomen och när han reser så tar han Sunja med sig. De båda får bo hos släktingar i Osaka och man får följa familjerna under fyra generationer.

Ett mantra som genomsyrar boken är att kvinnornas lott är lidande och man skulle kunna tänka sig att det skulle innebära att de också blir offer. De är fast i traditionella könsroller och kan inte välja sitt liv men de kan påverka hur de lever det. Det här är roman som skildrar hur generation efter generation starka kvinnor hjälps åt, arbetar hårt och uppoffrande för att deras familj skall få det bättre, kunna äta sig mätta, utbilda sig och leva ett bekvämare liv. Jag läste någonstans att Min Jin Lee började att skriva berättelsen om hur koreaner i Japan blivit diskriminerade och utsatta genom åren i formen av en novell och emellanåt så känns resterna som noveller som binds samman. Berättandet blir fragmentariskt och det gör att den som läser själv får tänka till, den sortens texter gillar jag. Extra plus till det vackra omslaget också. Det här blir en bok jag kommer att tipsa många om!


Den är också nominerad till Årets bok 2019. Glöm inte att rösta!