Den som lever stilla av Leonora Christina Skov är en av de finaste läsningarna jag upplevt på mycket länge. Boken börjar grymt jobbigt, dottern Leonora åker till hospicet för att ta avsked från sin cancersjuka mor. Det framgår snart att de inte talat med varandra ordentligt på mycket länge. Modern har aldrig accepterat Leonoras förhållanden med kvinnor och Leonora har levt ett liv långt från föräldrarnas ordnade och putsade hus i villastaden. När modern nu är död så bestämmer hon sig för att skriva om den barndom och uppväxt som hon lagt åt sidan, den där hon som ensambarn alltid kände det som om att hon kommit till världen för att glädja sin mor och uppfylla det som modern aldrig kunde.
Fadern har alltid valt modern först, och det har påverkat den lilla Christina hela livet. Han har styrt familjen med våld, modern har orkestrerat det hela med sina tårar. Livet med skuld och skam har följt Christina-Leonora och inte förrän hon börjar på universitetet och flyttar hemifrån kan hon börja fundera på hur hennes egen vilja ser ut. Vad önskar hon, vad är hennes föräldrars förväntningar på henne och hur kan hon leva med sig själv när hon inte lever upp till dem?
Vackert och utan åthävor berättar Skov om livet i en, på ytan, välfungerande medelklassfamilj som helt kapsejsat. Föräldrarna isolerar sig allt mer och det blir så smärtsamt tydligt när modern dör ensam. Ledtrådar från deras uppväxt presenteras efter hand och som så ofta så fortplantar sig mönstren genom generationerna. Vad som format dem och hur deras liv blev som det blev är intressant, Leonoras liv som författare är också spännande läsning och särskilt gillar jag att läsa om hur hon resonerar kring sin text. Vad är av allmänintresse att berätta? Hur kan man göra en självbiografisk berättelse till en text som säger något mer?
I ett sådant resonemang berättar romanens huvudperson att hon läser Vigans Ingenting kan hindra natten och Liv Ullmans De oroliga och visst finnas det ett släktskap mellan de romanerna och Skovs egen. Alla tre närmar sig sina föräldrar med respekt och uppriktig nyfikenhet över vilka människor som gömmer sig bakom den där glamorösa mamman eller den demoniska pappan. Den som lever stilla lever väl – det var moderns valspråk utåt men man upptäcker en kvinna som använder rutiner och ritualer för att beveka den oro som finns i henne. Så som många av oss gör som vuxit upp med psykisk sjukdom runt oss gör.
Det här är en mycket fin roman som jag kommer att minnas länge, rekommendera till många och som jag kommer att spara i hyllan. Läs, läs, läs!
har läst början och slutet av ditt anlägg och förstod att detta är en bok för mig. jag ska läsa den och sedan hela ditt inlägg. tack för tipset!
Hoppas du gillar!