vera – Anne Swärd

Ibland bara älskar man en roman från allra första stund och så var det för mig med Vera av Anne Swärd. Det är smällkalla vintern och den unga Sandrine blir klädd för bröllop men äldste sonen i familjen Ceder: Ivan. Tankarna far till Hemsöborna – ni vet den där scenen då madame Floods kista skall tas över isen för att på något litet vis upprätthålla det anständigas gräns – och den speglas i den här romanens öppning. Den smått absurda scenen med den unga bruden som ros ut till yttersta skärgården invirad i päls, blir insnöad och under bröllopsfesten föder ett litet flickebarn: Vera.

Sandrine som i krigsslutet kommit till Sverige och som i giftermålet med den stilige (och mycket homosexuelle) läkaren snärjs och räddas från skammen att föda ett oäkta barn fungerar som alibi för Ivan och livet tillsammans blir länge ett liv i en bubbla för Sandrine. Högreståndsliv på Strandvägen är väldigt långt från hennes egen barndom. Hon har svårt att ta till sig den nyfödda flickan och det blir hemhjälpen som sköter den lilla. Snart så får vi som läser reda på hur det omaka äkta paret träffades och vilket liv Sandrine levt tidigare. Ett Europa i krig är ingen vacker syn, jag tänkte flera gånger på Lotta Lundbergs Timme noll. Det är inte bara tiden och tidsandan som förenar de båda romanerna utan också något i hur de använder språket. Timmen är för sen här nu för vidare fundering på det men de känns liksom besläktade?

Jag är så glad över att jag hittade till den här romanen, det får vi tacka akademien för. Hennes inval i den vittra skaran gjorde att jag blev nyfiken. Tack för det!