arvet – en isländsk påskekrim

Arvet av Yrsa Sigurdardottir är en spännande kriminalroman perfekt för påskledigheten. Det börjar med att man får följa en kvinna, hon ska vara ensam hemma med barnen en vecka när mannen ska åka på jobbresa. Första natten ensam kommer dottern in till henne och berättar att det är en man i köket. Är det dotterns ovanligt rika fantasi som spökar igen eller är det någon där?

När polisen Huldar hittar mamman sargad på sovrumsgolvet så finner de också den lilla flickan alldeles stum under sängen. vad har hon sett? Vad har egentligen hänt? Freyja är psykolog på barnahuset och det är till henne den lilla flickan kommer efteråt. För att komplicera det hela en aning så inser Freyja att polisen Huldar är hennes senaste krogragg och nu är frågan om de bara ska låtsas som inget.

I en källare i ett hus i utkanten av Reykjavik sitter den unge kemistudenten och ägnar sig åt sin kortvågssändare. Han är radioamatör och när han plötsligt hör sitt eget personnummer sändas i en nummerserie så väcks hans intresse. Varför sänds det, och vad betyder de andra sofforna som sänds i anslutning. Han börjar leta i koden och snart så verkar han vara något på spåret. Polisen tror väl knappast på en inringade som säger sig ha hört något på radio men han gör ett försök.

Så nystas den här riktgt svarta och grymma berättelsen upp. Det är spännande mest hela tiden och jag är glad att jag läste på dagtid. Ensam i sommarstugan skulle jag inte pallat. Efter ett antal twister så lyckas jag så småningom list ut vad som hänt men det är inte självklart, med tanke på hur många deckare jag läser så är det ett gott betyg. Man vill veta vad som hänt även om jag stör mig enormt på den här Huldar. Alltså vilken häradsbetäckare, och hur står han ut med sig själv?

Vad jag förstår så finns det fler böcker i den här serien och de ser jag fram emot. Jag gillade miljöerna och jag gillar det skitiga och solkiga. Jag reflekterar också över det där med ett land som har 300 000 invånare. Som Göteborg typ. Hur konstigt vore inte det, det är ju nästa så att alla känner till alla. Klaustrofobiskt bara tanken.