kurtisanen – åter till 1700-talet!

Det är andra hälften av 1700-talet och Anna Laestadius Larsson tar oss åter med till livet runt hovet i den svenska huvudstaden. Vi har tidigare mött Barnbruden, Pottungen och Rävhonan och i den här romanen är det Kurtisanens tur. Beata Charlotta är aktrisen som med hjälp av sin skönhet och förslagenhet tar sig fram på teaterscenen. Hon får huvudroller och blir snart upptäckt av de allra förnämsta herrarna i landet. Hon blir snart kungens brors kurtisan och när hon faller i onåd reser hon till Paris för att försöka få upprättelse. Under sin resa dit och fortsatt på en bildningsresa till Italien så skriver hon ned vad som händer, sina tankar och hur det politiska spelet spelas. Genom dagboksanteckningar, brev och i ett romanutkast skapar hon ett manuskript som kungen och kungens bror gör allt för att hitta och förstöra.

Laestadius Larsson är synnerligen skicklig på att skriva historiska romaner med kvinnliga huvudpersoner. Hon placerar Beata Charlotta i situationer och miljöer som skildrar både vardagsliv och kvinnans ställning och möjligheter i en tid där utbildning och vitterhet uppskattas. Vi talar nu hovet kring Gustav III och hans akademi har ju Snille och smak som valspråk. Beata Charlottas vistelse i Europa gör att revolutionära tankar om frihet, jämlikhet och broderskap kan diskuteras och genomgående är det ordens makt som premieras. Och förstås en bländande skönhet.

Jag gillar de här böckerna, det är romaner som ger en lust att googla. Att resa till Versailles och att se Drottningholmsteatern. Extra roligt blir det att läsa när Beata Charlotta berättar om de olika teaterspektakel som hon bevistar, moderna pjäser som tas emot med blandad kritik. Sedan skall jag erkänna att jag inte är så särdeles förtjust i romaner med brev och dagböcker inblandat, särskit sådana som skall vara skrivna under annan tid. Om det inte är autentiska brev och anteckningar så föredrar jag helt klart att läsa hela berättelsen i en och samma form.