rymlingarna – en vemodig berättelse

Rymlingarna med text av Ulf Stark och bilder av Kitty Crowther blev Ulf Starks sista bok och det är en fin slutpunkt på en helt fantastisk författargärning. Farfar är en besvärlig en som ställer till det på sjukhemmet där han bor, han är arg mest hela tiden och besöken blir få. Hans namne, pojken Gottfrid, åker dit i smyg och bestämmer sig för att hjälpa farfar att rymma. Drömmen om att återse huset på ön i skärgården är stark och Lill-Gottfrid sätter planen i verket. Farfar ska få komma till platsen där han levt med sin älskade fru en sista gång, och det är (likt i Kan du vissla Johanna) barnet som är lyhört för den gamles önskan. Ulf Stark återkommer ständigt i sitt författarskap till de stora frågorna om livet och döden, vad som händer sedan efter döden vet ingen men han uppmanar oss alla att ta vara på den stund som vi har här och nu.

– Kom nu så sticker vi! uppmanande M J med desperation i rösten och en hoppfull blick när han fick syn på henne. I slutskedet av M s liv så hade han starka smärtor trots sin IDA-pump och medicinerades med stora mängder morfin. Återkommande föreställningar som han hade var att jag vaktade honom och att han på olika sätt skulle lura mig, att han skulle få tag på apelsinjos som han längtade efter men inte fick dricka och att han skulle kunna rymma. Helt sängbunden och förvirrad så kunde han sätta sig upp nattetid och försöka smyga iväg, han kom ju aldrig ur sängen men jag var livrädd att han skulle ramla ur och skada sig och det var hjärtskärande att stå bredvid.

Döden kan man inte rymma från. Men man kan leva ett rikt liv på vägen mot den, ska vi bestämma att vi gör det?