Robben Island – ett ställe som man inte glömmer

Båtturen ut tog en halvtimme och sedan var man del av en organiserad rundtur med buss.

På Robben Island internerades man om man var politisk fånge, några fångar som begått andra brott låstes in i en separat byggnad men huvudsakligen var det politisk aktivitet som straffades. Kommunister och anhängare av ANC var lejonparten av fångarna och jag blev så tagen av vår guide som berättade om sina upplevelser i fängelset. Han hade själv suttit där och hade under ganska lång tid tjänst i köket. Just köket blev en sambandscentral för motståndsrörelsen i fängelset. Maten distribuerades och då kunde meddelanden smygas med. Fångarna var helt isolerade från omvärlden och kunde vis minsta handling som inte var godkänd sättas i isolering på vatten och bröd. Med sinnrika system för att kommunicera, som ihåliga tennisbollar med meddelanden och nedgrävda meddelanden i trädgården kunde t ex Nelson Mandela få hjälp av vakter för att få ut t ex delar av manuskriptet till En lång väg till frihet och att få se den lilla trädgården i verkligheten var fint. Cellen var oförändrad och också rummet där några av fångarna kunde studera. ”Each one, tech one” var Mandelas och de andras motto. I fångenskapen skulle de utveckla sig och bli starkare människor. I cellerna där många av fångäran tillbringade lång tid, Mandela satt t ex 18 år i samma cell, fanns gripande och personliga texter som fångarna skrivit och också foton på några av dem. Det här är 80 och 90-tal. Nutid.

Del av det grymma straffet var att man kunde se Kapstaden, frihet så nära och helt onåbart. Klicka gärna på bilden så ser ni den bättre.