Helaftonskväll på Stadsteatern tillsammans med en ojämn uppsättning av Shakespeares Kung Lear. Som sig bör på en stor scen så är scenografin och kostym magnifik. Scenbyten och extraeffekter (hur mannen bredvid mig kan sova igenom nästa hela pjäsen är en gåta med alla blixtar och dunder) blir närmast filmiska klipp a la musikvideo och skådespelarna gör en gedigen ansträngning. Musiken, med pampig stämsång, positivhalare och den falskspelande song-a-song writern som charmar damerna är klart fnissig och narren spelad av Lasse Beischer gör sin improvisationsgrej helt ok men …
Var är texten? Om regissören Pontus Stenshäll har lyckats med det brokiga och har ambitionen om att pjäsen, likt på Shakespeares tid, skall bland högt och lågt – burleskerier med livsvisdom, så har han slarvat bort texten. Enligt mig då. Jag är förstås en helt vanlig besökare och ingen recensent men jag hade velat ha mer av texten och mindre av lull-lullet och blodsplattret runt omkring. Jag tror att teaterpubliken kan ta till sig en något mindre forcerad och överspänd uppsättning och allvaret i pjäsen kan få mer utrymme. Samtidigt så är ju pjäsens teman klassiska med maktspel, galenskap och den totala ensamheten när man inte längre är kung och den har mycket att säga oss moderna människor. Jag har inte läst den sedan tidigt 90-tal och det var på engelska, inser att det är dags att faktiskt ta mig till Britt G Hallqvists översättning från 1983. Har ni sett den fina utgåvan från ordfront med 6 pjäser?
Leave a Comment