För precis ett år sedan firade vi vintersolståndet med bubbel och bloss. Vi hoppades då att de besked som M fått på sjukhuset skulle innebära lite mer tid. Kanske till och med en sommar tillsammans? Så blev det inte, tumörmassan bredde ut sig och smärtan blev ohanterlig, funktion efter funktion slogs ut. Infektion efter infektion följde och snart var den lilla strimman hopp slocknad. Efter ett Annus horribilis så hoppas jag nu på ett Annus Mirabilis. Nej, det behövs inget Mirabilis, ett helt vanligt år funkar det också.

Mot ljusare tider!