höstgärning – herregud vad händer?
Jodå. Jag läser King. Stephen King. Min allra första, ett faktum som torde vara unikt bland storläsare i min generation. Kan man vara född på 60-talet och ha läst en bra bit över 5 000 böcker och klarat av att undvika denne produktive författare? Tydligen. Nu skall bokbubblarna ha cirkel med tema King så då får man ju se till att skärpa upp sig lite. Sagt och gjort, jag lyssnade på Höstgärning som är en långnovell ur Årstider. Den berättas av en erkänd bestsellerförfattare – Gordie Lachance – som tänker tillbaka på sitt liv. Mest handlar det om tiden när han var tolv och när han och tre kompisar ger sig ut för att leta efter ett lik. De beger sig ut på en expedition, en klassisk vandring längs järnvägsspåret på vilken de också upplever sådant som gör att de lämnar barndomen och närmar sig vuxenvärlden.
Den sorglösa barndomstiden med fyra vänner och ett tält är skildrat med ett lite gyllene skimmer men där finns också tydliga bilder av hur utsatta barn kunde vara och vilken hierarki det fanns mellan de äldre ungdomarna och småglinen. Det är fattiga småstadsmiljöer, trasiga familjer och det är ett gäng pojkar och jag kan förstå att det blev en storfilm av den här novellen. Som jag inte sett då men väl läst om.
Det är några otäcka scener emellanåt vilka påminde mig Neil Gaimans Oceanen vid vägens ände, han är nog den författare som jag läst som ligger närmast King i just den här texten. Om jag förstått det hela rätt så har texten starka självbiografiska drag och det gör den kanske lite mer spännande. Några nycklar kan man kanske finna till Kings fortsatta författarskap i den här novellen (om man hade kunnat lite mer vill säga). Jag blev absolut underhållen på ett småmysigt sätt och jag kan tänka mig att läsa/lyssna på de övriga novellerna i Årstider längre fram. Kanske kan det passa att köra dem i säsong, någon som gjort det? Jag har kört muminböckerna på det viset och det gav extra dimension till läsningen.
Mer om vår bokcirkels läsning av Stephen King kommer efter vår träff. Återkommer alltså i ämnet …
Jag har aktivt undvikit King i alla år. Gillar ju inte det här med att bli skrämd, vare sig det gäller böcker, film eller verkliga livet.
Nej, det är också mitt argument för att inte läsa King. Det finns ju så mycket annat att läsa men jag är glad över att jag ändå läste.
Jag läste hela samlingen i början av förra året: http://jsprbok.blogspot.com/2017/02/13-stephen-king-arstider.html – jag har bara läst ett par stycken av King tidigare, och det var länge sedan. Jag minns det som att årstidsanknytningen är ganska varierande, så jag är inte säker på att man får ut så mycket extra av att läsa dem vid rätt årstid, faktiskt. Mitt helhetsintryck var ganska blandat, men just den här novellen gillade jag mycket.
Kanske ska jag stanna vid den här då, jag är ju inte överdrivet intresserad av att läsa egentligen.
Jag tycker ofta folk skriver på min blogg "filmen var bra" om filmer som jag inte sett men uppenbarligen BORDE ha. Sagan om ringen, till exempel.
Men nu är det min tur! Jag har läst boken – läst mycket av King faktiskt! – och sett filmen då när den hade premiär för ett halvt liv sedan. Minns att jag tyckte den var otroligt bra och skrämmande och väldigt sorglig.
Jag ska absolut se filmen vid tillfälle, man kan säkert hyra den. Verkar inte finans på någon av de strömmande tjänster som jag har tyvärr. Tågscenen är ju klassisk så den kände jag till även om jag inte sett.