Alma Josefina Johansson – min mormorsmor
Det här är berättelsen om ett fotografi som enligt flera generationer äldre släktingar aldrig blev skickat. Den om ett fotografi som blivit bevarat i mer än hundra år och som jag för några år sedan bestämde mig för att ta reda på berättelsen bakom. Med hjälp av mina släktingar har jag gjort tidsresan bakåt och hamnat i det lilla torpet på Örmanäs 5, Ölmevalla, Halland.
Året är 1904 och flickan till vänster på bilden, hon med den klara blicken och den allvarliga uppsynen, är min mormors mor Alma Josefina Johansson. Hon står högtidligt uppställd tillsammans med sin bror Karl, äldsta systern Hilma och minsta brodern John. I mamma Albertina Anderssons knä sitter minstingen Anny och mitt i skaran finner vi mormor Anna Britta Eriksdotter. De har besök av en fotograf som ska ta en bild av familjen som blev kvar i Sverige, fotografiet skall skickas till pappa Johan Andersson för att saknaden inte ska bli för svår därborta i Amerika.
Johan hade, enligt vad som berättas i släkten, fått sin biljett betald av en släkting för att söka lyckan i Kalifornien. Johan var arbetare, bland annat på det närliggande slottet Tjolöholm, och torpare. Han ville, enligt Alma, försöka att skapa en god framtid för sin växande familj så han tog chansen och utvandrade. Den 5 juni 1902 avreser han, minstingen Anny är då ännu inte född och enligt släkthistorierna så valdes namnet av pappa Johan strax innan avresan. Vad som händer Johan sedan är oklart. Det finns inga funna brev, ingen dödsattest, inte heller anteckningar i immigrationsarkiven i USA. En notering i kyrkboken här i Sverige som bekräftar avresan och en anteckning 1910 om att han troligen är avliden i Amerika är våra enda säkra källor. En gammelmoster berättar att han ska ha omkommit i en pråmolycka i Kalifornien och att kyrkklockorna ringdes i hemma i Ölmevalla för att hedra honom, men vi vet inte säkert.
Det vi vet är att kvar på torpet fanns änkan Albertina och de fem barnen, troligen bodde Albertinas mor Anna Britta hos familjen också. Hon var 1904, då bilden togs, 65 år och blind. Hon hade redan 1883 blivit änka och satt under sin brors förmyndarskap. I bouppteckningen efter maken Johannes Johansson så kan vi se att det i Anna Brittas och hans gemensamma hem bland annat fanns 1 ko, 3 höns, 1 kamin, 1 bord, 4 stolar, 1 skänkskåp, 1 väggur, 2 biblar, 2 grytor, 1 kaffekittel i bleck, 3 kaffekoppar, 3 tallrikar, 9 skedar, 3 knivar och 1 lampa. Kanske var det något av det bohaget som 1904 fanns i dottern Albertinas hem?
De två kvinnorna försörjde sig och barnen genom att göra dagsverken, hålla djur och odla grönsaker. Tidigt fick också min mormors mor Alma bidra, hon var piga i närliggande gårdar. I Nord-Hallands hembygdsförenings arkiv skall enligt en sparad tidningsartikel finnas inspelningar där den yngsta systern Anny berättar om sin barndoms jular. År 1909 var hon sju år och hon minns hur det var full fart på julförberedelserna hela december. Mattor vävdes, det städades och i god tid hade modern lämnat in ull från fåren som hon fick vävt till tyg. Nya kläder, konfekt till julgranen och var sin pepparkaksfigur som sattes på väggen med en nål blev julklapparna. Något år fick de också beställa jultidningar av lärarinnan, ”Julkärven” kostade 15 öre. På julafton var maten extra god och bredvid de två ljusen på bordet stod julgrisens huvud och risgrynsgröt. Efter maten läste de evangeliet och julpsalmer för mormodern som var blind. I ottan gick de sedan tillsammans till julottan, det var svårt eftersom de inte hade skor till alla barn. Vardagsträskorna gick man inte i kyrkan med. Efter kyrkan tog lekarna vid, det var ”dra kävle”, ”mussla sko” och ”pricka jungfrun”. Alla torparungarna lekte tillsammans och hade, enligt intervjun med Anny, mycket roligt.
Jag själv har lagat mig en kålpudding idag, sådär halländsk i smaken med rikligt med sirap när man bryner kålen. Det är ett recept som jag fått med mig från min mormor, som hon fått med sig från sin mor, flickan Alma. I maten lever traditionerna och minnena kvar precis som i fotografierna och de berättelser som finns i dem när man börjar söka.
– Text införd i tidskriften Släkthistoria våren 2017
Leave a Comment