UR – Agnes Lidbeck

”ur frånvaron skapas en mån av mättnad 

och ur mättnaden en stund av ro

och ur ron en plats för ord 

och ur orden jord 

för skog” 

En dag ligger där en diktsamling i brevlådan och texterna går rakt in i hjärtat. I Agnes Lidbecks UR. DIKTER. tar hon oss med till det nedärvda vansinnet som hotar bryta ut i skogen, till avskedet av en far och sökandet efter en manual till den som kallas livet och förstås till utombordaren. Kärleken och oron till barnen, arvet som man har fått att förvalta och de vardagliga sysslorna som upprepas och nöts in i kroppsminnet –

”de är ärvda med ryggen som en diagnos”. 

Från skogen till havet, från det hotande vansinnet till det obönhörliga vattnet som styrs av vind. Det som hotar att dränka, tvätta bort och göra vattensjukt. Och mitt i allt språket, som Lidbeck prövar för att se om det kan bära. Och som det bär – språket är konkret och vardagligt, tilltalet är enkelt och okonstlat och det träffar mig precis mitt i prick. Jag tycker mycket om Lidbeck som romanförfattare (Finna sig och Förlåten) men kanske är hon ändå vassare som poet. Jag får fylla i mellanrummen, jag får en frihet att tolka på ett sätt som passar mig och mitt liv just nu. Tack snällaste Ulrica för en otroligt välvald gåva!

Har ni inte sett samtalet med Agnes Lidbeck i söndagens babel så tycker jag att ni ska göra det direkt. Så intressant!