hej Navid, hej syster!

När du hör det här ljudet, är det dags att byta stad

Drygt fyra timmar (och en ganska lång bilresa) senare har jag lyssnat klart, och jag undrar varför det dröjde? Navid Modiris självbiografiska roman är en innerlig och pockande text om hur han möter en flyktingkvinna med en liten son på Malmö Central och hur han efter det mötet börjar att skriva korta kapitel adresserade till alla systrar där ute. Han önskar att de ska känna sig välkomna till vårt land. Han berättar om hur flykten sitter hårt i hans kropp och att han mest av allt önskar våga sluta fly. Att springa med sin väska är inte bara flyktingens erfarenhet, han uppmanar oss alla att sluta fly från livet och sätta ner sin väska, packa upp den och installera sig i det som är livet. Han berättar om sina erfarenheter av att växa upp i mellanförskap, höra till men ändå inte och hur rastlösheten och sökandet efter nya kickar och bekräftelse har styrt hans liv. Han beskriver oron som en insekt som lagt ägg under huden och han vet att de kommer att kläckas, han försöker hindra på olika sätt men det funkar inte. Boken är som en förlängning på Navids texter i låtarna som han och Gudarna spelat in, de är så himla värda att lyssna på. Jag älskar det lekfulla och närmast crazy som letar sig in, det uppenbart självklara och det naiva anslaget och alla de udda instrument som dyker upp (när hör man väl annars en melodica egentligen?). 

Under hösten har jag läst flera liknade skildringar och jag är mycket glad över att ha hittat till både En droppe midnatt, En dag ska jag bygga ett slott av pengar, Det var vi och Hej syster. De skildrar i personliga texter hur flykt och sökandet efter trygghet påverkar hela ens existens. 

Vi som är uppvuxna med Pogo-Pedagogs pling så att man visste när det skulle bytas bild på bildbandet behöver påminnas om att det finns många verkligheter, mångas berättelser och att vi tillsammans är Sverige. 

När du hör det här ljudet, (bomb) är det dags att vända blad