spionernas arv (John Le Carré)
Le Carré är ju en gammal hjälte, men jag har inte läst honom så mycket sedan muren föll. Jag fullkomligt älskade Smileytrilogin och Spionernas arv är någon sorts tillbakablick på Mullvaden (och även Spionen som kom in från kylan enligt baksidestexten). En åldrad Peter Guillam kallas till London av underrättelsetjänsten för att förhöras angående en gammal operation som gått fel och sedan mörklagts. Det blir en kulturkrock när han konfronteras med den nya sortens underrättelsefolk och han pressas att uppge adressen till operationens högkvarter, som fortfarande är aktivt så här många år senare (känns inte helt realistiskt). Under övervakning tvingas han sedan läsa allt material för att kunna agera vittne alternativt syndabock nu när operationen är på väg att komma ut i offentligheten.
Jag borde kanske inte lämna något omdöme om Spionernas Arv eftersom läsningen av den var väldigt splittrad och ofokuserad, men jag kan inte låta bli att direkt kommentera Klas Östergren som översättare. Jag tycker mig höra Östergrens språk ta över – det var längesedan jag läste Smileytrilogin, men tonen är annorlunda nu. Nåväl, alla översättare sätter väl sin prägel och Östergren är ju bra så det får ses som en randanmärkning. Mer problematiskt är Le Carrés användande av inklippta rapporter från operationen ifråga. Själva greppet i sig är väl okej, men rapporterna känns inte realistiska. De är pratiga och kommenterande för att driva romanens berättelse framåt snarare än torrt informationsbärande som man kunde förvänta sig. Slutligen är väl syftet med själva romanen lite oklart för mig. Den känns som en gest från en åldrad författare till sina ungdomskreationer. Om man jämför med trilogin är allt förenklat. Visst, det handlar om svek och lojalitet och manipulation och ånger som tidigare men inte alls lika subtilt. Lite som ett rockband som återförenas och försöker återskapa sina storverk, men blir i bästa fall en pastisch på sig självt. Men återigen, mer fokuserad läsning från min sida hade säkerligen gett ett bättre ”betyg”.
/Gästbloggare M
Jag är en stor Le Carre-fan, har läst allt av honom. Men man måste nog vara superhardcore för att gilla den här boken. Som du säger, den är pratig och seg. Att jag ändå ger den tre stjärnor är bara av sentimentala skäl. Jag tror att det är hans sätt att säga tack och adjö till sina läsare, Nyligen kom ju hans självbiografi också, som ett sätt att sätta punkt.
Låter som en rimlig teori. Favoritförfattare blir ju också gamla tyvärr.