Den gamle kungen i exil av Arno Geiger är en sån där pärla till roman som man liksom bara ramlar över, läser och sedan inte kan glömma.
Glömmer gör huvudpersonen August Geiger, smygande och med oförutsägbart tempo tar sjukdomen grepp om allt mer av hans minnen, hans förmåga att klara sin vardag och hans relationer till familjen. I berättelsen om en ganska vanlig man med alzheimer som hela livet helst av allt bara velat gå hem så ryms också en berättelse om Europas historia. Delarna av boken som handlar om August upplevelser under kriget var för mig extra starka.
Vardagslivet som lunkar på i den lilla byn i Österrike, kärleken till odlandet och byggandet och minnen från barndom och uppväxt är skickligt återberättade av August son Arno och han skildrar sin fars liv på ett så ömsint och fint sätt att man blir mycket berörd. Med sinne för det absurda i situationerna och en klarsynt blick så fångar han ögonblick i samvaron med sin far som är oförglömliga. De små samtalen mellan far och son som Geiger spränger in i sin text ger läsningen en extra närhet. Liv och död kommer nära, nära.
Mycket fin läsning! Rekommenderas till alla!
Den rekommendationen tar jag till mig.
Kul att du nappar på mitt boktips, den är väldigt fin!