koka björn – ett berättarflöde fyllt av vetenskap och tro

Jag läste härom dagen på Instagram ett inlägg som kallade Koka björn av Mikael Niemi för deckare. Och ja visst. Hela den här berättelsen kretsars kring ett antal oförklarliga dödsfall som sker i och runt byn Kengis i mitten av 1800-talet men deckare. Nja, historisk roman skulle jag väl säga om jag måste facka in den. Prosten Lars Levi Laestadius är en hängiven botanist och har sinne inte bara för att predika den rena tron utan också för de små detaljerna. Han tar sig an dödsfallen genom att använda nya metoder som att dofta aska över pappilarlinjerna på kvarglömda glas och framkalla dagerrotypiplåtar. Till sin hjälp har han hittepojken Jussi som han tagit sig an och lär upp både i läse- och skrivkonsten.

För Jussi, som kommer från en samefamilj på fjället, är mötet med vetenskaperna som prosten tagit med sig från studierna i Uppsala helt överväldigande. Jussi vill lära mer, förstå mer och vill helst av allt vistas i prostens arbetsrum. Kärleken till kunskapen, kärleken till det nödvändiga skrivandet som på sätt och vis gör att Jussi finns till är så stark och när Jussi blir inskriven i kyrkoboken så legitimerar prosten honom. Trots att han är lappunge så får han komma med i boken, han får finnas och hans tankar är viktiga.

Man kan tänka sig att en roman som handlar om Lars Levi Laestadius skulle handla huvudsakligen om tro och visst finns där beskrivningar av prostens predikningar som förkunnar renlevnad, man skall leva efter den sanna läran och inte förföras av djävulen. Men det är kopplingen till vetenskap som mest av allt intresserar mig. Jag uppfattar att Laestadius vill gå till källorna, systematiskt undersöka naturen såväl mord och att han förhåller sig likadant till tron. Jussi som är uppvuxen i en otrygg miljö så är det mest av allt värmen och omsorgen i en familj som är så ovant att han i början inte vågar tro på att han får höra till, om det sedan innebär att han måste döpas så må det vara hänt. Kengis ligger i gränsbygd och svenskarnas syn på samer som hedningar som gränsar till djur beskrivs på ett smärtsamt sätt i den här romanen. Hur svenskarna behandlat sin minoritetsfolk behöver vi påminnas om gång på gång och Niemis grepp att låta Laestadius ta sig an den unge pojken som står vid vägkanten signalerar att medmänsklighet borde vara självklar oavsett religion och bakgrund.

Mikael Niemi samtalade med Ann Helene Laestadius på temat Att ta makten över den egna historien på bokmässan och de båda verkar i landsända som inte så ofta hörs i debatten. För dem båda är det viktigt att skriva böcker som återspeglar livet och naturen norr om Polcirkeln. För Niemi har både fjället och älven varit centrala i hans uppväxt och flerspråkigheten är vardag. Han berättade att han personligen haft ett stort intresse för Lars Levi Laestadius liv. Niemi är uppvuxen nära pörtet där han bodde och han har läst mycket om han liv, han ville ge en något annan bild än den gängse när han nu skulle ta sig an att skriva om den mytomspunne mannen.

Jag tycker mycket om Mikael Niemis ordrika romaner, berättarglädjen är stor och han är fenomenal på att skildra miljöer. Jag förflyttas till den lilla byn utanför Pajala och jag kan känna dofterna från ladugårdskläderna och smaka solanum med smör. Det här är på många sätt en hyllningsroman till vetenskapen, läsandet, skrivandet och potatis. Dessutom inläst av Niemi själv! Mycket bra!