lucka nummer tio!
texten är en repris från söndag 2 juni 2013
Oj, oj. Här pratar vi klassisk skräckis. Edgar Allan Poe, 1839: ett förfallet stenslott, en ung nervöst lagd man, en sinnessjuk ungmö, gravkryptor, mystiska ljussken, stormar som viner, fönsterluckor som slår, fullmåne och ett blixtnedslag. Han sätter agendan för den gotiska genren rejält här den gode Edgar.
Berättaren är den unge Ushers barndomsvän som har blivit tillkallad, han har inte träffat sin vän på många år och inser när han anländer att det är Huset Ushers undergång och fall han är på väg att bevittna.
Jag är, som bekant, ingen hängiven läsare av skräckisar. Men just den här novellen insåg jag att jag läst redan innan. Troligen ingick den i någon litteraturkurs som jag läste på 80-talet och jag kan helt förstå varför den gjorde just det. Här ser man födelsen av en genre som mängder av författare och filmskapare, och läsare förstås, älskar. Frågan är om de når mästarens klass? På några sidor lyckas han bygga upp en atmosfär av olust. Redan när berättaren närmar sig huset känner vi hur
– en atmosfär, som inte på något sätt liknade himlens fria luft, utan utdunstade från de murkna träden och de gråa murarna och den tysta tjärnen – en gåtfull och pestbringande ånga, glanslös, stillastående, blygrå och knappt urskiljbar
tar ett grepp om oss som läser.
Jag läser på insidan av min Novellix att Poe skrivit mer än 1000 sidor skräck i novellform. 34 var tillräckligt för mig. Tur att jag läste mitt på dagen …
Leave a Comment