Sylvia Plath är en av de där författarna som jag återkommit till genom åren. Från den första läsningen av The Bell Jar i 20-årsåldern, via diktsamlingar, läsning av Ted Hughes dikter, omläsning av Glaskupan, hennes dagbok, dotterns läsning av The Bell Jar och nu är det dags för en novell. Johnny Panic och drömbibeln verkar, som mycket annat av det som Plath skrev, som en mycket personlig och självutlämnande text. Huruvida den är självbiografisk eller ej har jag inte lyckats googla fram men på insidan av omslaget berättar förlaget att hon arbetat
Senaste kommentarer