goodbye, Bukarest – Astrid Seeberger

Goodbye, Bukarest är för mig en mycket vemodig läsning. Den åldrande Astrid lämnar sin sjuke livskamrat hemma för att göra ytterligare ett försök att hitta sin försvunne morbror Bruno, han som var pilot i tyska armén. Spåren leder till Bukarest och kanske kan det finnas dokument eller människor kvar som kan hjälpa till i sökandet efter den släkting som försvann under kriget på östfronten. Astrid blir bedårad av Bukarest och beskriver staden på ett sådant sätt att man genast vill resa dit. Hon reser sedan vidare runt till olika platser i Europa för att träffa människor som skulle kunna ge fler ledtrådar till vad som hänt hennes morbror och de olika berättelserna presenterar hon för läsaren.

Precis som i Seebergers förra roman Nästa år i Berlin  som kommer berättelserna ur djupt personliga livsöden som alla beskriver erfarenheter från ett Europa i krig och vistelser i arbetsläger. I Goodbye, Bukarest dessutom erfarenheter från ett delat Europa mellan öst och väst och livet bakom järnridån. Den del som griper tag om mig mest utspelar sig i ett av Stalins arbetsläger i Sibirien, där på stäppen kunde man interneras utan att riktigt veta varför och starka kamratband byggdes upp.

Astrid känner på sätt och vis en samhörighet med morbrodern Bruno, den bror som hennes mamma letade efter hela sitt återstående liv och som försvann spårlöst efter kriget och aldrig hörde av sig. Astrid lämnar själv Tyskland som tonåring för att skapa sig ett nytt liv i Sverige och distansen som de håller till sin släkt förenar dem. Det och kärleken till musik och litteratur. Jag tänker att man ska läsa Nästa år i Berlin och Goodbye, Bukarest som två delar av en helhet, de båda böckerna kommenterar varandra och det känns som de hör samman. En personlig och mycket gripande skildring av hur det andra världskriget drabbade människor ur tyskt perspektiv. Inte helt vanligt och därför extra läsvärt. rekommenderas!