en droppe midnatt – höstens överraskning

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité är en sån där bok som jag aldrig trodde jag skulle läsa. Jag är inte särskilt intresserad av biografier, jag gillar inte hip hop särdeles och har ett visst motstånd i allmänhet mot kändisar som blir författare. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig och lusten att läsa kom förstås under Stockholm Literature.

Samtalet mellan Jason och Petina Gappah var den av alla programpunkter som överraskade mig mest. De samtalade verkligen med varandra och verkade genuint intresserade av varandras verk och liv. Många beröringspunkter fanns emellan dem och ett var mellanförskapet, det där att inte höra hemma riktigt någonstans.

Jasons självbiografiska bok kallar han för en familjebiografi, hans far var genom hela processen mycket motvillig till att den skulle blir skriven och trots att det är den mörkhyade faders historia han huvudsakligen skriver så var det mammans minne som han ofta konsulterat. Han blandar minnen från sin egen uppväxt som en av två mörkhyade barn i skolan i Lund, pappans uppväxt i Harlem och som livet blev i Lund, farfaderns liv som började som bomullsplockare i South Carolina och slutade som servitör i New York. Riktigt intressant blir det när Diakité genom sina släktingar också belyser slaveriet, medborgarrättsrörelsen och hur hans släktingar lever idag i dagens USA. Jag minns hur han för drygt ett år sedan skrev i DN om sin farbror från Baltimore som röstade på Trump och nu fick man veta mer om hur det hängde ihop. De resor till USA som beskrivs i boken ger boken en nerv som troligen inte hade funnits där annars och jag tycker att Diakité diskuterar hudfärg, ras, utbildningens makt, privilegier  som man upptäcker först när man konfronteras med andras livsöden och ödmjukt upplever sin familjs bakgrund på ett vis som verkligen tilltalar. Inget mästrande, inget tycka synd om. Bara gott berättande. Precis som på Stockholm Literature så förstår man när man läser att det här är en man som är noga med orden, som det klassiska Alla vill till himmelen men få vill ju dö. Min text får avslutas med just den låten.