Problemet med får och getter är veckans bokbubblarbok och jag tänkte kanske att det skulle kunna vara en bok för mig. Till förstone har den några gemensamma drag med Maggie O’Farrells Sommaren utan regn och det var ju en bok som jag tyckte mycket om. Det utspelar sig i en villaförort, det är sommaren 1976 då hettan nästan driver både folk och fä till vansinne och de båda romanerna inleds med att någon försvinner. Men det som skiljer de båda romanerna åt är att Problemet med får och getter har den tioåriga Gracie som berättarröst. Någonstans där i de magiska tänkandet och det naiva sättet att se på världen förlorar Joanna Cannon mig.
Hela området undrar vad som egentligen hänt med Mrs Creasy och Grace och vännen Tilly bestämmer sig för att rådfråga Gud för att få en ledtråd till vart hon tagit vägen. Gud finns ju överallt och det är väl helt enkelt bara att leta, under tiden de rör sig i grannskapet och observerar både platser och människor så funderar de också på vilka av medmänniskorna som är får eller getter. Vilka av grannarna hör till flocken som faktiskt kommer att hamna i himlen? Är det så enkelt som man tror från början att man bara kan sortera in dem?
Det finns delar av den här romanen som jag tyckte mycket, mycket om och det är oftast små delar av en mening. Tyvärr har jag lyssnat (den engelska inläsningen var riktigt bra!) så jag kan inte bjuda några citat men alla de där vackra vändningars som är minnesvärda i små doser blir alldeles för många. Ordmassorna som väller fram och alla de människor som strömmar förbi är inte i min smak. Det blir ett lågt betyg från mig på torsdagens bokcirkel. Nu ska det bli spännande att se vad de andra tyckte.
Det låter som en bok jag kunde gilla, borde gilla, brukar gilla. Däremot har jag generellt väldigt svårt för när barn får vara berättarröster. Författarna tenderar att låta dem antingen bete sig som 18-åringar men prata och tänka som 10-åringar vilket ger ett intryck av idioti. Eller så tänker de som 18-åringar men beter sig precis passande för en 10-åring vilket gör dem olidligt lillgamla och man undrar varför inte lika gärna en vuxen kunde fått vara huvudperson. Jag läste "Jorden sjunger i B-dur" och fick en stor del av läsupplevelsen förstörd av att det var en 12-åring som berättade historien. Även där var det en grannkvinna som försvann, om jag minns rätt.
Ja, ju mer jag tänker på det så är det nog berättarrösten som ställer till det. Egentligen är det en ganska charmig och lite whimsical så där men så är det flickornas blick på världen som ena stunden är mycket naiv och andra gånger vuxen.
Jag tänkte också på likheterna med Sommaren utan regn. Ska bli kul att diskutera den på torsdag.
Verkligen! Vi pratade ovanligt länge om den så det måste betyda att det fanns något som engagerade ändå 🙂