vi har bokcirklat om Den som går på tigerstigar

Lördagens första programpunkt var boksamtalet om Helena Thorfinns roman Den som går på tigerstigar. Helena berättade generöst om sitt arbete i biståndssfären och samtalet flöt på i strid ström. En av de första frågorna som vi hamnade på var hur hon själv tänker om det, kanske, svåra uppdraget att som vit västerlänning skriva om en helt annan kultur utan att texten känns exotifierad. Det var en fråga som helan gick igång på, hon har själv funderat mycket på frågan men har faktiskt inte tidigare fått den ställd. Hon skriver om samhällen där hon bott och verkat under många år och till exempel för att kunna skildra Pinky, hijran, så har hon levt tillsammans med en grupp hijror för att kunna komma deras liv nära. Hon berättar att hon blivit så välkomnad av dem och att de skulle vilja att hon skrev ännu mer om deras liv, de är en grupp som sällan hörs i litteraturen. (Vi pratade inte om just det men Arundhati Roys nya roman har faktiskt också en hijra i som en av huvudkaraktärerna). Det är en svår balans men som någon av cirkelmedlemmarna sa så lyckas Thorfinn så bra, kanske för att hon är medveten om svårigheten och så har hon ju det svenska biståndsarbetande paret som kan storögt betrakta den nya kulturen. Som författare har man ju alltid rätt att skildra precis vad man vill men Helena är noga med att skildra sådant som hon själv har erfarenheter från. Romanerna ligger nära den didaktiska genren och Helena menar att hon valt att dra sig mot det hörnet av romanskrivande, det kan för vissa uppfattas som att hon undervisar lite mycket eller kanske hellre skulle skriva i reportageform men hon vill hålla sig till skönlitteratur. Hennes bakgrund som journalist vill hon lämna och hon skulle vilja skriva än mer skönlitterärt i framtiden. 

Vi som var med på cirkeln hade alla olika bakgrund och därför pratade vi bland annat lite om både bistånd och skola. Synen på skolan i Asien är mycket annorlunda än den vi har här i Sverige och Thorfinn hade själv upplevt vilken press det är på eleverna att prestera. Frågan om hur boken blivit emottagen av biståndsvärlden var spännande. Eftersom Helena är en i ”biståndsfamiljen” så kan det ju vara lite känsligt när man för fram viss kritik men hon menar att det har gått bra. Hennes romaner har blivit mycket lästa och används också på vissa utbildningar så det verkar som om att de belyser något viktigt.

Hon bor nu Burma och nästa bok utspelar sig där.