Så var då min Barbara Cartland-oskuld tagen, vid 50 års ålder. Något för sent i livet kan jag konstatera. På bara några minuters lyssning av del 174 i Barbara Cartlands eviga samling så är jag förflyttad till min mormors tidningshög, då någon gång på sjuttiotalet när jag läste allt jag kom över. I Allas fanns det följetonger som man kunde plöja om man hade en hel tidningshög, och det hade min mormor. Klippdockorna var förstås det bästa men näst bäst var kärleksnovellerna, och det var en bra ingång till vuxenböcker. Tydliga karaktärer, lätt att förstå dramaturgin. Kärlek med förhinder, gärna lite farligt sådär med en adelsdam och en man från folket. Romantik och Månsken och kyssar. Så också i den här boken som utspelar sig i Grekland. Den engelska arvtagerskan Athena reser till Grekland för att gifta sig med en grekisk prins, så möter hon den vackre Orion, rövas bort av en skurk som inte är intresserad av några pengar utan bara vill åt hennes kropp, ond bråd död och återförening med Orion, lycksalighetens himlar, extatiska höjder och en pulserande tomhet. Typ så. Om det kan kvalificera sig in som tandsnusk ändå är tveksamt men nu kryssar jag helt drastiskt den rutan i bingot och känner mig nöjd med att återvända till ordinarie läsning … Så var då min Barbara Cartland-oskuld tagen, vid 50 års ålder. Något för sent i livet kan jag konstatera. På bara några minuters lyssning av del 174 i Barbara Cartlands eviga samling så är jag förflyttad till min mormors tidningshög, då någon gång på sjuttiotalet när jag läste allt jag kom över. I Allas fanns det följetonger som man kunde plöja om man hade en hel tidningshög, och det hade min mormor. Klippdockorna var förstås det bästa men näst bäst var kärleksnovellerna, och det var en bra ingång till vuxenböcker. Tydliga karaktärer, lätt att förstå dramaturgin. Kärlek med förhinder, gärna lite farligt sådär med en adelsdam och en man från folket. Romantik och Månsken och kyssar. Så också i den här boken som utspelar sig i Grekland. Den engelska arvtagerskan Athena reser till Grekland för att gifta sig med en grekisk prins, så möter hon den vackre Orion, rövas bort av en skurk som inte är intresserad av några pengar utan bara vill åt hennes kropp, ond bråd död och återförening med Orion, lycksalighetens himlar, extatiska höjder och en pulserande tomhet. Typ så. Om det kan kvalificera sig in som tandsnusk ändå är tveksamt men nu kryssar jag helt drastiskt den rutan i bingot och känner mig nöjd med att återvända till ordinarie läsning … 
Välkommen hit!
Jag är en bokbloggande speciallärare som läser, skriver och lever.
Och dagarna går.
Läs mina inlägg på Kulturkollo!
xr:d:DAF_ZSBbnns:80,j:7390829468128082314,t:24032214
(testa Ugglans novellsudoku)
Tack. Väljer att pausa min novelläsning just nu.
Hahaha! Låter alldeles förfärligt! Lite som den Harlequinroman jag läste för något år sedan bara för att ha gjort det. Men, många älskar att läsa dylikt så jag ska inte vara hånfull utan bara respektfullt säga "det är nog inte en bok för mig".
Nej, inget hånfullt alls. Hoppas verkligen inte det lät så. Men det är inget för den 50-åriga Anna. För tioåringen hade de varit fantastiska!
Du var inte hånfull, men jag kände att jag var på väg att bli det och fick stilla mig en smula. 🙂
När det handlar om romance så är mycket av allt helt enligt recept!
Jag har också på något sätt lyckats undvika Barbara Cartland i hela mitt liv. Kanske är det dags att göra som du, om inte annat så för att få det där krysset i bingot 🙂
Det är väldigt snabbläst – så ge det en timme 🙂 Underhållande också!