repris: Snöängel – en iskall Stockholmsskildring

Det är en kall vinter i Stockholm, det där året 1985. Snön faller, kylan sprider sig, i innerstan härjar baseballigan, Cathrine da Costa har mördats och styckats, statsministern förföljs av en man med walkie-talkie, narkotikan flödar på Café Opera och snön fortsätter att falla i staden som beskrivs så vackert, poetiskt och gåtfullt. Jag som läser får inte riktigt veta, jag anar sammanhang som jag kopplar samman med verkliga händelser eller kanske konspirationsteorier från den där vintern då Sverige miste sin oskuld. Så långt som till mordet på Palme sträcker sig inte romanen i tid men tidsandan är så väl beskriven. Det var en på många sätt helt osannolik tid och jag själv var mitt i min ungdom, också i Göteborg knackades det bögar, främlighetfientliga strömningar var rumsrena och det var Yuppieerans peak.

Tillbaks till boken: På söder bor Hedvig, vilse i sina framtidsdrömmar och observatör. Hon lägger märke till människor men har svårt att hantera det där med relationer och ledsagaren i berättelsen är Billy, den bortsprugna hunden som dyker upp och skapar möten mellan människorna i staden. Särskilt blir jag varm i hjärtat av att läsa hur Anna-Karin Palm beskriver de äldre människorna som finns i Hedvigs liv, där finns omtanke utan stora åthävor. Hedvigs syster är konstnär och vännerna ordnar en nyårsmaskerad som blir en plats där många kan mötas, där de kan vara trygga i sina kostymer eller bli modiga och visa sina riktiga jag. Allt berättas utifrån nutid, av författaren, som bor i självvald exil i Frankrike och kan ha en alldeles särskild blick på det som en gång hände.

Jag är mycket imponerad över hur Anna-Karin Palm har komponerat den här romanen. Som ett musikstycke där slingorna vävs om varandra, där bilderna återkommer men i nya variationer och tonerna är klara och spröda. Snöängel är årets första höjdare!