vargarnas historia – en överraskande bra roman
En dag låg Emily Fridlunds Vargarnas historia i mitt brevfack och ibland så läser jag de där överraskningsböckerna, ibland inte. Jag hade fått för mig att det här var en amerikansk YA-roman och var egentligen inte speciellt sugen men. Så läste jag och det var ju tur. Jag mötte en tät och suggestiv roman i en annorlunda miljö och en verkligt egensinnig ung flicka som berättare.
Linda bor med sin föräldrar i skogen utanför ett litet samhälle i Minnesota. På somrarna kommer fisketuristerna men för övrigt händer det väldigt lite, den lilla trånga stugan är omodern och föräldrarna är resterna av ett kollektiv som en gång bosatte sig där för att leva nära naturen. Nu finns inte så mycket mer att leva av än fisket och när det flyttar in en unga familj tvärs över sjön så dras Linda till dem. De har en liten son och snart anlitas Linda som barnvakt åt Paul. Samtidigt som modern Patra är ömsint och kärleksfull mot pojken så känner Linda att det är något som inte stämmer.
Fridlund berättar om hur en udda ung flicka hamnar i ett sammanhang som hon förtvivlat gärna vill höra till, som hon längtar efter och hur hon för att kunna höra till måste titta åt ett annat håll emellanåt. Styrkan med romanen är hur naturen blir en del av berättelsen och hur livet i och med naturen förstärker den krypande och ganska otäcka känslan som smyger sig på. Skogen, snön, sjön och kanotpaddlandet. Någonstans där så kan berättelsen säkert kännas som exotisk och närmast i en fantasivärld, för mig uppvuxen på landet i Sverige så kan jag känna igen många av de miljöer som beskrivs och relatera till de svårigheter som det innebär att växa upp ensligt och isolerat. Utanförskapet förstärks för den tonåriga Linda genom den ogästvänliga miljön och det karga klimatet. Ensamheten gör ont att läsa om, knappheten i omsorg och stimulans gör mig som läser förtvivlad. Jag kan helt förstå Lindas intresse för familjen tvärs över sjön, universitetsläraren och den unga mamman med det lilla barnet har en stor lockelse.
Vargarnas historia är en riktigt fin debutroman som jag är glad över att jag läste, tack det stora förlaget för den överraskningen.
Jag blev nästan som hypnotiserad av den boken. Det långsamma tempot, miljöbeskrivningarna och även handlingen tror jag gjorde att jag sögs in i berättelsen, och trots att det är klart redan från början vad som kommer att hända, var boken otroligt spännande. Inte för det yttre skeendet, utan mer för det inre, utvecklingen (eller den bristande utvecklingen) hos de olika personerna i boken. En riktigt bra bok.
Ja, det är något med tempot som liksom suger in en i berättelsen. Långsamt, långsamt så är man fast.
Älskade den. Grymt bra.
Det är säkert en roman som jag kommer att minnas länge, hypnotiskt språk!