Vad kan jag skriva om Hanya Yanagiharas roman Ett litet liv som ännu inte är sagt?

Det är en totalt uppslukande och mycket omtumlande läsning som håller mig i ett fast grepp i mer än 700 sidor. Jag har fått pausa ibland, inte för att läsningen varit tråkig eller allt för krävande utan för att det helt enkelt blir allt för känslosamt. Som jag gråtit till den här romanen har jag sällan gråtit till en bok förut och när man läst klart är det både skönt och vemodigt att man lägga undan och börja på något annat. Glömma lär jag aldrig göra men kanske kan läsningen återgå till någon slags normalläge efter den