och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Fredrik Backmans nya kortroman med den vackra titeln Och varje morgon blir vägen hem längre och längre handlar om demens. Så var det sagt, ingen som tänker läsa den uppfattar väl det som en spoiler får man tro. Backman ville med sin text undersöka och sätta ord på det som händer när en älskad far försvinner från livet trots att kroppen är kvar. I mötet mellan barnbarnet Noa och farfar så skildras kärleken mellan generationerna och frustrationen när man inte längre kan mötas. Inte för ett samtal, inte ens för att ge varandra onödiga presenter som uppätna chokladbitar.

Farfar och Noa sitter på sin bänk och de minnen som farfar vill berätta finns allt längre bort i hjärnans vindlingar. Doften av hyacinter påminner om farmodern och det som en gång var deras gemensamma liv och precis som när hon levde så är det så väldigt svårt att säga farväl. Snart kommer dagen då han inte längre minns henne. Tiden blir allt kortare och avskedet närmar sig, skämten upprepas och upprepas och pojken vill ge sin farfar ännu en onödig present, en ballong som kan bära honom ut i rymden. Så att han kan flyga fritt.

Det hela är på gränsen till sentimentalt men på något vis tycker jag att Backman klarar sig ifrån att gå över gränsen. När man sedan vet att han skänker alla inkomster från boken till forskning om hjärnans sjukdomar så känns det hela ganska bra. Han använder sina försäljningsmuskler till att sprida både kunskap om en folksjukdom och samla in medel till angelägen forskning via Hjärnfonden. Gott så.