om våren, om våren – Knausgård i högform

Min läsplanering spricker ju typ hela tiden. Till syttene mai hade jag tänkt mig bjuda på en text om en roman av en norrman men så kom livet emellan. Eller rättare sagt pollensäsongen. Våren för mig är faktiskt väldigt dubbel. Å ena sidan älskar jag vårblommor och späd grönska, å andra sidan är jag ständigt trött och måste planera därefter. Nog om mig. Om våren av Karl Ove Knausgård är den tredje boken i hans årstidskvartett och jag är helt såld.

Det lilla flickebarnet som familjen har väntat på i de två tidigare delarna är nu kommet och berättelsen utspelar sig under en enda dag. Det är valborgsmässoafton och jag får följa vardagslivet för den medelålders författaren på Österlen. Han väcks av sin lilla bebis, skickar iväg sina stora barn till skolan, hälsar på hos en granne och tar bilen till Helsingborg. Där på sjukhuset ligger bebisens mamma, hon behandlas för sin manodepressivitet, och författaren som hela tiden skriver i jag-form beskriver vardagslivet tillsammans med en sjuk partner. Kärleken till den lilla flickan är omåttlig men kärleken till flickans mamma kan inte längre vara kravlös. När valborgsmässobålet tänds på kvällen, efter en lång och innehållsrik dag, så vet han att den tunga och svåra våren är till ända. Han snusar in sin lilla flickas babydoft och vet att det stundar en sommar.

Det som börjar som brev till det ofödda barnet har blivit till en djupt personlig dagbok där Knausgård inte väjer för att visa sig både svag och stark och kanske kan man tänka att man fått nog av hans vardagsliv, reflektioner, analyser och allmänna funderingar efter sina tusen och åter tusen sidor med kampen?  Det är blandningen av oerhört vackra naturskildringar, kärleken och omsorgen om sin familj, de ärliga och uppriktiga beskrivningarna av egna tillkortakommanden och behovet av att läsa, tänka, skriva som fångar mig.

Jag läser och uppmanar alla som trodde de tröttnat på Karl Ove Knausgård att ge honom en chans till. Börja med Om hösten, Om vintern och läs sedan Om våren!