en enastående karriär – Martin Engberg

Det där med dålig stämning på arbetsplatser tror jag många, många kan känna igen sig i. Det är inte bara disk och stök, vanor och ovanor eller ljud och oljud som kan orsaka misstämning utan också allt det där som har med själva arbetet och karriären i sig som kan ställa till det. Vem som bjuds in på vilket möte, vem som ansvarar för vad, vem som tilldelas en extra spännande arbetsuppgift, vem skickas på trökmötet eller glidarkonferens eller kanske den som systematiskt smiter från de tristaste arbetsuppgifterna, snacka om källa till dålig stämning om det net fungerar. För att inte tala om lön. Hmmm, en som hamnat som av en slump i den akademiska världen är doktoranden Jonas i En enastående karriär. 

När romanen börjar skall han just disputera på litteraturvetenskapliga fakulteten i Göteborg och egentligen vet han att hans avhandling är tunn, väldigt tunn. Den blir som väntat totalsågad och när det i samma veva tar slut med flickvännen så är deltidsjobbet på universitetsbiblioteket den enda fasta punkten i Jonas liv. Under tiden han går i magasinen och sorterar böcker så funderar han på hur han skulle kunna hämnas på sin f d handledare som han tycker lämnade honom i sticket, kan man få till det så att den misslyckade karriären åtminstone avslutas med något oförglömligt?

Jag kan avslöja att magasinen under Humanisten är en viktig komponent i den hämnden och jag var barnsligt förtjust i att läsa en text som rör sig i de akademiska rummen här i Göteborg. På något vis så blir hela storyn ännu lättare att småle åt när man känner igen sig också i den fysiska miljön. I helgen berättade Ulrica om hur hon läste Mattias Edvardssons En nästan sann historia och nästan kände sig förflyttad till sina studier i Lund och känslan var liknande när jag nu läste Martin Engbergs roman. Det är något visst med romaner i universitetsmiljö, helt klart.

Den kallas i säljtexten en intellektuell underhållningsroman och jag gillar verkligen de tvära kasten mellan dråpligt och mycket lättigenkännligt revirpinkande i den akademiska världen, små träffande kommentarer om arbetskamrater, möten som ingen vet varför de hålls och resonemangen kring vad som är det som just nu gäller i littvetvärlden. Hur absurt blir det egentligen när den vetenskapliga pendeln svänger? Det är inte en slump att Jonas lockbete för att få professorn på kroken är ett okänt brev från Foucault om man säger så.

Läs och fnissa!