här är jag – en roman att sluka

Jacob och Julia har i all hast kallats till den hebreiska skolan. Deras äldste son Sam har ertappats med att skriva en lista med kränkande ord och nu vill rabbin inte låta honom fortsätta sina studier om han inte ber om ursäkt.

Så börjar Jonathan Safran Foers nya roman Här är jag, den är en tegelsten som gör allt det där som en bra roman skall göra. Den underhåller, ifrågasätter och speglar samtidens allra svåraste frågor. Här är jag, det säger Abraham i moseboken när Gud kallar, Här är jag, det säger Moses när han tar emot stentavlorna och det finns en religiös fond genom hela romanen. Foer ställer oss frågan ”när och för vem skulle du förutsättningslöst ställa upp”?

Jacob Bloch sitter i sitt vackra hem i Washington DC, vid fyrtiotvå års ålder har han plötsligt tvingats att reflektera över sitt liv. Äktenskapet med Julia är mesta av allt ett logistiskt projekt, arbetet som manusförfattare på HBO tråkar ut och snart skall den äldste av deras pojkar fira sin Bar Mitzvah, trots att han inte vill. Till råga på allt är den gamla hunden oförmögen att hålla sig och stanken av hundskit förpestar den annars mycket vackra och lyckade familjen. Julia i sin tur bygger helst av allt sina modeller av de hus hon har ritat och konstaterar att man kan bygga ett perfekt hem men inte leva i det.

Farfar Isaac, som har bestämt sig för att vänta med att dö tills efter Sams Bar Mitzvah, bär minnet av flykt från Polen inbänt i sin kropp. Han tänker ofta på att när han och hans bror, de enda i familjen som överlevde, valde var sin väg. Benny tog båten till Israel och Isaac for till USA, så beseglades deras öden på mer än ett sätt. Till Bar Mitzvahn ska de israeliska släktingarna komma och kanske, kanske kan den amerikanska grenen av släkten bevisa sin judiskhet med en överdådig fest? Innan festen har gått av stapeln förändras världen helt för familjen Bloch, en allvarlig jordbävning skakar Israel och hela Mellanöstern ligger i ruiner. När den judiska staten kallar, vem säger då Här är jag?

Mycket allvarliga frågor som identitet, uppriktighet och trohet avhandlas med rappa dialoger och snygga one-liners och jag kan riktigt se den här romanen framför mig som en påkostad HBO-serie. Huvudpersonen Jacob är i den här romanen författaren som blivit manusförfattare och texten är dialogdriven som den bästa sit-com. Foer blinkar själv till genren ett antal gånger när han t ex beskriver sin son som om att han liknar Kramer i Seinfeldt eller när han krasst konstaterar att ”det här är inte Våra värsta år”. Man kan inte annat än småle och särskilt barnen är helt underbart gestaltade. Den sanningsägande nästantonåringen Sam, den tystlåtne och studerande Max och minstingen Benji som i sin barnsliga naivitet sätter huvudet på spiken igen och igen.

Nu pratar och pratar de medverkande oavbrutet men lyssnar de någonsin? Jo, då. Emellanåt kommer där partier i boken som lugnar ned sig och där Foer försöker resonera sig djupare ned i frågor som identitet och traditionernas betydelse. I senare delen av romanen hålls en begravning och de kapitlen var för mig väldigt fin läsning. Någonstans väcks tanken på att traditioner är inte bara det som man ärver utan också de som man skapar och just den tanken att man kan bryta generation efter generations nedärvda skuld om man väljer att föra vidare traditioner som stärker och uppmuntrar istället för de som snävar in och begränsar. Gammelfarfar Isaac ser sitt långa liv som den allra bästa hämnden på tyskarna, rabbinen funderar över om det kanske är dags att se Torahn som trons heliga skriften istället för Anne Franks dagbok. Han är inte lågmäld i sina diskussioner Foer och jag undrar lite hur boken tagits emot av amerikanska judar?

I augusti kommer Jonathan Safran Foer till Stockholm. Alldeles säkert blir det mycket media kring honom då, vill man lyssna till hans tankar om sin bok redan nu så klicka er till babel. Det här samtalet  är från 2016 och hölls på Edinburgh International Book Festival. Läs, lyssna!