så här upphör världen – Philip Teir

Så här upphör världen är Philip Teirs andra roman och måhända tar jag en lite för enkel och billig väg när jag redan innan läsningen associerar till Tove Jansson och hennes böcker där en annalkande katastrof alltid lurar i fonden. I Toves värld så var det atomkriget och i Teirs är det klimathotet. Precis som i Pappan och havet så bestämmer sig Philip Teirs lilla kärnfamiljen att bryta upp från det invanda och återvända till barndomens trygga sommarstuga vid havet och leva en sommar i äventyr. Pappa Erik drömmer om en sommar med metspön och kortspel, mamma Julia vill få tid ro att skriva på sin roman – odla sina rosor – och de två tweeniesbarnen får mest hänga med. När de anländer till den bedagade stugan vid Österbottens kust är sig inte mycket likt, glansbilden av en lycklig kärnfamilj på två månader sommarviste får snabbt sprickor likt ett fotografi där bilden vikts för många gånger. I källaren stiger det illaluktande vattnet och i skogen hänger ett älgkadaver, havet är både skrämmande och till tröst. Grannhusen befolkas av en sekt som förbereder sig för jordens undergång och på verandan sitter Erik och dricker rom. Hela tiden väntar man på att Kometen ska komma,  katastrofen skall drabba. Romanen har sitt namn från en T.S. Eliot dikt och i den kommer jordens undergång ”not with a bang but a wimper” och läsningen lämnar mig nästan lite besviken. Var det bara det här? Blev det inte mer?

Oj, så gärna jag hade velat älska den här romanen men det är något som fattas, något som gör att jag inte tar den fullt ut till mitt hjärta. Det kan vara så att jag inte fäster mig tillräckligt vid Erik och Julia och deras livskris, eller så är det så att den här Aniara-sekten bara blir för mycket, eller så är det något annat. Just nu oklart vad.

Det är hos de två barnen, Anton som är 10 och Alice som ska fylla 13, som jag dröjer mig kvar. Skildringen av hur de bara får följa med på den här resan som de vuxna företar för att måhända undvika en kommande katastrof i deras äktenskap, är så där mittemellanvuxenochbarnunderbar. Alice finner en vän i grannpojken Leo och den första förälskelsen drabbar henne, Anton tittar storögt på sin föräldrar och deras vänner och går sedan nästa dag iväg för att fånga grodyngel. Han stannar i sin barnavärld och det är så gott. Jag är också mycket förtjust i Teirs sätt att gestalta miljöerna, jag kan se och uppleva, jag kan befinna mig på plats och det är delvis också miljöerna som gör att jag återvänder till Tove Janssons muminuniversum. Det och det finlandsvenska språket som är så likt vårt och ändå har en egen ton, en egen röst, en särskild klang.