Jag fortsätter att lyssna på Edward St Aubyns serie om Patrick Melrose och i Visst hopp är Patrick i trettioårsåldern och försöker febrilt att leva ett nyktrare och nästanvanligt liv. Så vanligt det nu kan bli när man är ekonomiskt oberoende,  rör sig i den brittiska överklassen och egentligen inte har någon anledning att ha vardag. Han söker efter någon slags mening med tillvaron och kanske kan äktenskap och familj bli hans nästa projekt? Den här romandelen utspelar sig under, och efter, en tillställning där värdparet är just en familj med ett barn som i sin iver att behaga prinsessan Margaret