kritikersalong – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Dags för tredje träffen i Litteraturhusets bokcirkel om Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den här gången var vi publik på det arrangemang som kallas kritikersalong och det var Stefan Eklund och America Vera-Zavala som var de inbjudna kritikerna (klicka på deras namn så kommer ni till deras texter). Jenny Högström var moderator och oundvikligt var förstås att inte börja i de händelser som skedde i Stockholm för snart två veckor sedan. Romanen handlar om ett terrordåd som genomförs i centrala Göteborg och den kommer på så vis mycket nära verkligheten. Samtalet handlade till stor del om hur islamofobin som beskrivs i boken på många sätt redan existerar i vårt samhälle och att romanen har hämtat stoff från många länder i Europa. Frankrike som just i dagarna håller val är ett, och realpolitiken med förslag på förvar av människor som kan tänkas vara ett terrorhot mot samhället redan finns runt om i världen. Utanförskapet existerar, uppdelningen av vi och dom är historiskt och för att kunna leva tillsammans så kanske, kanske det krävs några kompromisser ibland. Vi behöver kanske de komplexa och snåriga gråzonerna, frizonerna där vi kan mötas utan bakgrund eller religion. Bara som människor.

Man kan ju tycka att jag som först läst boken, sedan skrivit om den på Kulturkollo, sedan varit på två bokcirkelsamtal á 1,5 timmar och sedan lyssnat på ett kritikersamtal skulle vara ganska klar med den men se det går inte. Jag satt (tänka sig) alldeles tyst idag och bara lyssnade men om jag hade stämt upp min stämma så skulle jag nu efter så många timmars tänkande och talande om boken vilja peta ner några sista reflektioner. 

– Jag tyckte ofta att det var någots som störde mig i läsningen och jag tror nu att det är obalansen mellan det ytterst våldsamma skildringarna och det nästan romantiska naturlyriska språket. Där blir någon slags glapp som är svårt att förhålla sig till. Ena stunden kulor i pannan, andra stunden nästan sentimentala symboltäta hyllningar i ett slags kärlekspredikan.

– Jag gillade å andra sidan den Murkamiska glipan i verkligheten som fick mig att tänka på både 1Q84 och dess namne 1984 av Orwell. Tundraflickan går ut och in i verkligheten och hela tiden finns där nattfjärilar som symboliskt markerar tidsförskjutningarna. Jag tyckte det var så snyggt gjort och hade önskat att Tundraflickan skulle skildrats mer som en ängel eller profet som kommer för att varna människorna. Hon kommer från framtiden där övervakningen och omprogrammerandet är ett faktum och vem vet om hon faktiskt lyckas att varna? Lyckas författaren nå ut med sin text så att det gör skillnad?

Det är inte varje gång man läser som man läser så nära och som man ägnar så mycket tid åt en text. Det var riktigt skoj och det var verkligen en lämplig bok att bokcirkla om. Vi i cirkeln var väl ganska eniga om att en av styrkorna med den var att den var så öppen för alternativ, öppen för tolkningar och man kan ju inte annat säga än att det är ett gott betyg att en roman går att samtala om i timme efter timme och ändå får man inte sagt allt. Och absolut inte förstått allt. 

Blir det fler bokcirklar på Litteraturhuset så rekommenderar jag alla att hänga på. Vill man höra Johannes Anyuru själv berätta om sin bok så kan man boka in fredag den 28 april, då dyker han upp just på Litteraturhusets scen.