klass – en roman om vilsenhet

Klass av Elise Karlsson är en roman om att inte riktigt känna sig hemma någonstans.

Vet vem du är! uppmanas huvudpersonen Hélène vid flera tillfällen i den här romanen och allt eftersom tiden går så börjar hon sakta finna ut  både varifrån hon kommit och vart hon vill komma.

Hélène är litteraturstudent på universitetet och umgås mest med sin pojkvän Richard som bor i villa i Bromma. De gamla vännerna från Rinkeby har hon glidit ifrån, trots att hon fortfarande bor kvar i sitt flickrum och passerar centrum varje dag. På lektionerna är hon tyst men hennes styrka är skrivandet, hon kan uttrycka sig väl och siktar på en doktorandtjänst.

När hennes högstadielärare Mona, som nu jobbar på institutionen, berättar att hon har skrivit en roman som ska skildra förorten där hon arbetat en termin blir Hélène och hennes vän från grundskoletiden både arga och upprörda. Vem har rätt till förortens berättelse? Är det en medelålders, medelklasskvinna som ska berätta om hur det är? Hur det var? De bestämmer sig för att skriva ned sin verklighet och skrivandet av manuset till deras bok hjälper Hélène att sakta hitta sin egen väg.

I min läsning finns det många skildringar av unga människor som är vilsna mellan uppväxtens arbetarklass och vuxenvärldens medelklass men det här är den första romanen som jag läser som handlar om en huvudperson från förorten. Hélène är en alldeles vanlig ung tjej från ett miljonprogrammet som tagit sig fram genom att plugga och arbeta hårt och som är på god väg att kvala in i akademikervärlden. Hon hör inte hemma där, men hon hör inte heller hemma i den förort som hon vuxit upp och den känslan tänker jag är lätt att identifiera sig med för många oavsett om man former från förort eller landsbygd. Mattias Edvardssons roman Där framtidens fötter vandrar och Sara Beischers Det finns råttor överallt utom på Antarktis är några som jag läst det senaste. Och så förstås böckerna om Miira. Kanske kommer det snart en tredje roman om Eija Hetikivi Olssons Miira där hon tar sig till universitetet? Hoppas det!

Önskar Hélène allt gott i framtiden, hoppas att hon skriver klart sitt manus och får det antaget. Är det något som jag önskar och hoppas så är det att den välutbildade medelklassens välmenta approprierande och tillrättaläggande av människors upplevelser med andra erfarenheter bara upphör. Elise Karlsson är uppvuxen i orten, hon har i min värld mandat att skildra inifrån. Hetekivi Olsson är uppvuxen i orten, hon vet vad hon skriver om. Det ger romanerna en äkthet som känns ända in i märgen-