Den som stannar, den som går är en bok som jag inte hade tänkt att läsa.
Del ett i Ferrante-kvartetten älskade jag, del två inte lika mycket och när del tre dök upp på svenska så bestämde jag mig för att stå över. Men så kom Hannas text där hon tokhyllade och så började jag (drabbad av plötsligt begär) lyssna på ljudboken. När man börjat kan man inte sluta. Enkelt uttryckt oemotståndligt. Så mycket liv som möter mig i den här delen som börjar när de två väninnorna närmar sig 25 och då de befinner sig på väldigt olika platser. Lila har lämnat sin man, fått en son med Nino som hon får uppfostra själv och hon arbetar i en fabrik. Elena har utbildat sig på universitetet, skrivit en hyllad roman och är förlovad med en professor i Florens.
Det som förenar de båda väninnorna nu är viljan att kunna styra över sina liv. Lila engagerar sig i arbetarnas villkor, Elena försöker att fortsätta skriva trots att hon får en familj som hon förväntas ta hand om. Det är utjämnande av klass, jämlikhet och frihet att välja som de unga kvinnorna på 70-talet kämpar för och både Elena och Lila för en såväl praktisk som intellektuell kamp för att rubba på de invanda mönster och traditioner som begränsat dem som kvinnor. Det blir inte enkelt och Ferrante beskriver svårigheterna att utmana könsrollerna på ett sätt som jag tror att många kan känna igen sig i också idag, också i Sverige. Karriär, familjeliv, strida för en sak utan att totalt bränna ut sig och dessutom låta kärlek få utrymme, det är frågor som många kvinnor (och troligen män också) brottas med. Jag är glad över att jag lät mig övertalas att läsa. Nu måste jag ju läsa sista delen om Elena och Lila också. Kommer den framemot sommaren tro?
Häromdagen läste jag ju Karolina Ramqvists Det är natten som handlade om att det i hennes värld är skinnad mellan den som skriver och författaren. Författaren är den persona man tar på sig när boken är klar och skall marknadsföras. Med Ferrantes böcker så var ju en del av marknadsföringen att författaren var en pseudonym som ingen kände till vem det var och det spekulerades hej vilt. Sällan har det varit så mycket uppståndelse kring en italiensk författarinna som när pseudonymen eventuellt röjdes. Diskussionen efteråt kommenterade på många sätt Ramqvists tankar. Är det viktigt att veta vem författaren är? Är det texten som skall tala till läsaren och räcker det att vara den som skriver?
Eller måste man, trots att man inte vill, axla den där författarrollen?
Jag tyckte del två var lite ojämn, men det påverkade inte min lust att läsa del tre för det är något oemotståndligt över Ferrantes persongalleri och skildringen av deras liv. Började på del 3 igår – tror det här blir precis så bra som du skriver att det är!
Jag tyckte del två var för pratig och för mycket drama – för tonårig. Del tre är, som den ska varav, mer vuxen och även om det är dramatiskt så är det dramerna utanför deras egna liv som också sipprar in. Klart bra.