Ibland är man lessen ibland är man glad heter Martina Montelius senaste roman och den liknar då ingenting annat. Jag har läst både Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner och Montelius texter blir allt mörkare, den här senaste är ganska nattsvart faktiskt. Skruvat så att man fnissar till emellanåt men mest av allt så känner jag mig deprimerad när jag läser om Rakel och hennes totalt dysfunktionella liv. Hon är 30 nånting och bor i en liten lägenhet där sovrummet fungerar som grovsop. Hennes största längtan är efter ett svar på det 21-sidiga brev som hon skrivit till en bekant. Och så