Om vintern av Karl Ove Knausgård är en sådan där bok som trots sin lågmäldhet och ofta lyriska språk bara knockar till och ruskar om. Hans reflektioner/noveller/essäer/dikter (?) om vardagliga ting och vardagliga företeelser är så fin läsning. De gör det där som riktigt fin litteratur förmår, de låter läsaren vila i det bekanta samtidigt som de ruskar om och väcker tankar. I Om vintern är det december med mörker och födelsedag, det är julförberedelser och gäster och det är väntan på den nya lilla familjemedlemmen. I små korta texter så undersöker Knausgård sin vardag och ett ting som en stol eller ett djur som en uggla får sin egen text. Med både humor, självdistans och utlämnande närhet berättar Knausgård om det lilla livet, vardagslivet med stök och kaos. Han landar allt som fotats i känslan, den nutida eller han egens uppväxts och det är verkligt vackert. Med tindrande barnaögon och en blick på naturens skiftningar ser jag världen genom hans ögon och riktigt fint är det att dessutom få Lars Lerins akvareller som inledning till de olika månaderna.
Vi hade liksom gjort slut, jag och Karl Ove. Tur att man kan ändra sig för den här boken ska ingen missa!
Det är ju de lågmälda som knockar.
Ja, oftast så.