Cannery Row – John Steinbeck

“Cannery Row in Monterey in California is a poem, a stink, a grating noise, a quality of light, a tone, a habit, a nostalgia, a dream. Cannery Row is the gathered and scattered, tin and iron and rust and splintered wood, chipped pavement and weedy lots and junk heaps, sardine canneries of corrugated iron, honky tonks, restaurants and whore houses, and little crowded groceries, and laboratories and flophouses. Its inhabitant are, as the man once said, ”whores, pimps, gambler and sons of bitches,” by which he meant Everybody. Had the man looked through another peephole he might have said, ”Saints and angels and martyrs and holymen” and he would have meant the same thing.” 

Så börjar Cannery Row av John Steinbeck som är min första läsning inför resan till San Fransisco. Ett stopp i Monterey är förstås planerat på vår tur och jag har hört att man också kan övernatta i några av de gamla nedlagda konservfabrikerna som kantar gatan som uppkallats efter John Steinbecks roman från 1945. John Steinbeck har här skrivit en mycket underhållande roman med en gatstump i en håla i Kalifornien som huvudperson. På gatan ligger konservfabrikerna, horhuset, ungkarlshotellet, kinesens affär och doktorns laboratorium och det är gatans människor som befolkar romanen. Daglönargänget, anförda av Mack (som beskrivs som en wheeler och dealer som snackar så övertygande att han skulle kunna bli amerikas president en dag), bestämmer sig en dag att de skall ställa till en fest för deras vän doktorn. Han förser dem med småjobb och som tack så skall han hyllas, det är bara att det är svårt att få påhugg i depressionens USA och gänget bestämmer sig för att bege sig till en groddamm där de kan fånga grodor och sälja. Man kan väl säga att det där kalaset blir ett fiasko, doktorn själv är bortrest, grodorna rymmer och det mesta går sönder. För att gottgöra kalabaliken så gör den lilla staden gemensam ansträngning och ordnar till slut en fest som sent skall glömmas. Tillsammans är människorna på Cannery Row starka, tillsammans kan de göra världen lite bättre. När de inte fastnar med blicken i flaskan.

Romanen är skriven under det andra världskriget och på sätt och vis så kan man se den som en nostalgisk kommentar över det samhälle som inte längre fanns kvar. Det är en ömsint skildring över människor på samhällets botten som stjäl och luras ibland men som sällan gör det för att sko sig själva. Humor och glimten i ögat finns där granne med de ganska sorgliga människospillror man får möta och det gör berättelsen dynamisk och oförutsägbar.  Något som överraskade mig var de mycket fina naturskildringarna som Steinbeck har sprängt in, beskrivningarna av landskapet runt Monterey gör mig verkligt sugen på att resa där och se med egna ögon. Rapport kommer!