fattigfällan – om den som inte har något

Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk är nominerad i augustprisets avdelning för fackböcker och jag har de två senaste kvällarna sträckläst. Det är en förtvivlad bild av Sveriges välfärdssamhälle som von Zweigbergk skildrar och man kan inte annat än att göra kopplingen med ett raserat skyddsnät och röstandet på populister och missnöjespartier. Människor som arbetat stor del av sitt liv och som när de blir allvarligt sjuka inte får hjälp till det nödvändigaste, pensionärer som inte kan betala sjukhusvistelser eller hämta ut sina mediciner, människor som lever på sjukbidrag som inte kan laga sina tänder utan måste dra ut dem för det är billigast, det är inte konstigt att de blir fulla av vanmakt och kanske också politikerförakt. Jag kan bli full av både ilska och frustration över sakernas ordning, detta är inte ett Sverige jag vill leva i. Aldrig förut har vi levt i ett samhälle som haft det så bra ekonomiskt. Samtidigt blir klyftorna större och större mellan de som har och de som inte har något. Inte ens möjlighet till en gnutta värdighet. Nu gäller det att mobilisera inför nästa val!

Texten handlar om Beata som efter en allvarlig sjukdom hamnar efter med skatteinbetalningar, eftersom hon är frilansjournalist så kommer bara inkomsten in då hon kan arbeta. Det blir en karusell av obetalda räkningar, lån från vänner och bekanta, socialbidrag och försörjningsstöd. Hon lever i en fattigfälla, där minsta inkomst hon kan få in genast går till skulder. Stigmat att vara fattig blir så starkt, hon faller helt utan skyddsnät och endast med hjälp av välgörenhet från kyrkan, vänner som orkar ta alla myndighetskontakter och tryggheten i sitt hem kan hon överhuvudtaget överleva. Fattigdomen leder till psykisk ohälsa och ohälsan leder till att hon kommer ännu längre från arbetslivet och ett av förslagen som von Zweigbergk för fram är någons slags medborgarlön. I Beatas fall skulle det har besparat samhället mycket pengar, hon har sysselsatt vårdpersonal, soc-handläggare, försäkringskassehandläggare, förvaltningsrätt och många fler ett stort antal timmar. Det är dyrt. Det är också förfärligt dyrt att hamna så långt från arbetslivet att bara bidrag återstår. Och då räknar man bara kronor och ören, mänskligt lidande har i de här fallen inget pris.


Fattigfällan är en reportagebok skriven i jag-form och det är tydligt att von Zweigbergk mycket väl känner till det hon skriver om, oavsett vem boken handlar om så förmedlar den starka känslor och äkthet. Min enda invändning är att det finns delar av texten som upprepar sig väl mycket, kanske hade texten vunnit på att kortas på några ställen.