Sjón och Ngūgi Wa Thiong'o

Sjón startar upp samtalet med Ngugi Wa Thiong’o genom att tala om de isländska sagorna. Thiong’o berättar berättar att han upptäckte sagorna i början av 2000-talet och han är mycket intresserad av de       berättelser som är universella. Han berättar att vid ett besök på Island såg tingsplatsen som berättas om i sagorna och naturen som har stor del av sagorna finns kvar och de ser likadan ut som då. Thiong’o s favoritsaga är den där det finns en stark kvinnlig karaktär som med hjälp av sitt hår skulle kunna rädda sin man, men hon säger nej. Sjon menar att sagorna som har en stark plats i den isländska kulturen och det kan vara ett ok för de som vill förnya men samtidigt vara ett stabilt fundament. Sagorna är ovanligt nog skrivna på isländska och inte på latin och de har den muntliga traditionen som grund.

Det är samma typ av muntlig tradition som Thiong’o är uppvuxen med, de historierna kunde kolonisatörerna inte ta bort från dem. De handlar ofta om moraliska frågor och de allra flesta människor är berättare i vardagslivet men vanligen har de historierna sociala funktioner. De indiska mytologiska texterna är ett annat exempel, de är skrivna på sanskrit och gudarna och naturen är besjälade. Man förstår genom dem hur alltsammans hänger samman som i en väv och i det moderna berättandet är den dimensionen ofta bortplockad. Vi kan i det moderna berättandet använda element från myter, folksånger och annat på många olika plan. Allt från teman, namn och sensmoral och läsaren kan om man har en gemensam referensram tolka texten på så många fler plan. 

Thiong’o säger: Vi kan inte klara oss utan jorden men jorden kan klara sig utan oss, naturen är av nödvändighet en del av oss men vi är faktiskt inte del av den. Det mytologiska i naturen är nödvändig och texterna i Thiong’o skrivande är stark påverkade av kraften i naturen. Skogen, stenarna, djuren alla är viktiga och  i Floden mellan bergen har floden en enande kraft, och den kan ses som något som inte delar upp utan förenar. Så kan man se på många företeelser, det som skiljer kan också vara det som skapar gemenskap. 

Isländskan har en speciell ställning eftersom den har en så rik och lång historiska och påverkar språket och säkert också utformningen av Sjóns texter. Thiong’o skrev först på engelska och Sjón frågar huruvida han kunde skriva andra berättelserna han började skriva på Kikuo. Thiong’o såg engelska som en skärm på vilken han kunde uttrycka sig, det gemensamma språket blev engelska. På Island kan man med 300 000 invånare hålla en litteratur levande men i Afrika finns stora befolkningar som är många miljoner och de har ingen egen litteratur. Där finns den muntliga, starka berättartraditionen och en ny skriftlig tradition håller på att växa fram.