Jamaica Kincaid, Mats Kempe och Kristina Sandberg
Kristina Sandberg berättar att när hon läste Jamaica Kincaid så förändrades hennes liv, I Jamaicas texter kunde Kristina höra förmödernas röster genom generationer och och kände att det fanns möjlighet för henne att göra samma sak.
Kincaid berättar att hon lärde sig läsa tidigt och när hennes mor visade henne texter när hon var liten så kändes det som att orden hoppade in i henne. Vid tre och ett halvt års ålder så hade hon läst allt som fanns i hemmet och skickades till skolan. Där fick man bara gå om man var fem och Kincaid fick hålla tyst om sin ålder. I skolan mötte hon de förenklade texter som man använder för nybörjare och det blev en kollision. I sjuårsåldern fick hon en Oxford concise dictionary och hon läste den rakt av, senare fick hon som straff läsa Jane Eyre och hon identifierade sig starkt med Bronte, författaren. Läsande och skrivande har följt henne genom åren.
Kincaid skriver alltid, hon skriver oavsett om hon har en penna eller ej. Tankarna på hur berättelserna och texten finns alltid med. Hon använder ibland karaktärer från romaner hon läst och musikaliteten i språket spelar roll, varje namn är viktigt och referenser till andra verk är ett sätt att underhålla sig själv under skrivandet. Kincaid vill inte vara den roliga men hon uppfattas ofta underhållande. På sätt och vis så är hon nöjd om hon underhåller för amerikaner gillar underhållning. Och se vart det har tagit oss, vilken röra!
Amerikaner är också förtjusta i lyckliga slut men vad är då lycka? Är förväntningarna större på att kvinnorna ska vara lyckliga, man ställer inte samma förhoppningar på en man, eller? Kincaid blir ofta kallad den arga svarta författaren, och det provocerar. Kincaid är uppvuxen med den mörka hudfärgen som norm och det kan i det amerikanska samhället vara OK för en svart kvinna att skriva om ras, men det är ofta ointressant eftersom det är det universellt mänskliga som är intressant. Alla oavsett färg ska kunna identifiera sig i texten. Det handlar inte om ras och kön, det handlar om makt och maktlöshet.
Leave a Comment