kan man dö två gånger – mannen med supersalamin är tillbaka

Kan man dö två gånger är måhända vårt sista möte med den självgode och fantastiskt provocerande kriminalkommissarien Evert Bäckström. I intervjun med Leif GW Persson i bibel i söndags så kunde man ana en viss trötthet hos författaren och kanske kan man ana en viss autopilot också i texten. Samtidigt så kan man inte förhålla sig oberörd, man blir ju engagerad och smått förbannad. Utan att avslöja allt för mycket så sitter man nästan hela boken igenom och bara hoppas på att hans sätt att tänja på (och i ärlighetens namn spräcka) lagens gränser ska avslöjas. Det är något med den gode Bäckström som gör att man inte vill honom det minsta väl.

Trots det så läser jag böckerna och roas. Leif GW Persson har i serien skapat ett persongalleri som man bara måste veta mer om, samtidskommentarerna som hör till en god deckare och självklart själva brottet som i den här boken har kopplingar ut i världen är också viktiga men det är ju för persongalleriet som jag lyssnar vidare.

Den här berättelsen börjar med att Bäckströms unge granne kommer till honom med ett kranium i en plastkasse. Han har hittat det på en ö i Mälaren och när Bäckström ser att det finns ett kulhål i skallen så förstår han att det finns en spännande utredning att sätta tänderna i, det är bara att han själv inte har särdeles lust att arbeta. Vilka kan ha få att göra jobbet när han själv går på restaurang, tar sig en vodka-tonic och luftar supersalamin?

Läs eller lyssna på Magnus Roosmanns fina inläsning – den enda invändningen är att det är för långt. Han kunde strukit en fjärdedel den gode Bäckström, nej förlåt Persson.