en sol bland döda klot – något så ovanligt på den här bloggen som en serieroman

Ibland kommer det en förfrågan på mejlen som jag bara inte kan motstå. Så var det med En sol bland döda klot av Anneli Furmark. Tove som sköter press för Kartago inledde sitt brev med: Jag har sett att du har Alberte och Jacob som en av dina favoritböcker, då måste du läsa den här. Och visst var det här en serieroman precis i min smak. Tack Tove och tack Anneli Furmark som hjälpt mig att närma mig en genre som jag sällan läser!

Barbro är en kvinna i min egen ålder som en dag bestämmer sig för att besöka sin favoritförfattares uppväxtstad, hon vill se Tromsö och gå i Cora Sandels fotspår. Resan på tåget från Boden blir allt nervösare, Barbro är blyg och gillar egenligen inte alls att resa själv. Hon är mer bekväm med att vistas i böckerna än i den verkliga världen. Parallellt med att jag får följa Barbros resa så får jag också läsa delar av romanen Alberte och Jacob i serieform och de båda berättelserna kommenterar varandra, följs åt. Tros att Barbro är medelålders och lever nu och Alberte är ung kvinna på tidigt 1900-tal så finns där beröringspunkter som handlar om möjligheterna att våga välja sitt eget liv, inte bara göra det som förväntas av dem.

Jag är, som sagt, ovan serieromansläsare men Furmark har gjort det lätt för mig att hänga med. Den nutida berättelsen är färglagd med akvarell och den dåtida är svart-vit, författaren leder mig genom berättelsen utan att för den sakens skull vara övertydlig och det blir en fin lässtund i fåtöljen. Säkert blir jag så begeistrad i den här boken också för att det finns ett stort mått igenkänning hos Barbro, hennes tankar om läsning och böcker är väldigt lika mina. De passar också bra in i Kulturkollos tema den här veckan som heter drömmar och längtan: