Omslaget visar en vulkan som är på väg att få ett utbrott och det får man väl kalla en riktigt välvald bild. Att läsa Eija Hetekivi Olssons romaner är en upplevelse som inte liknar något annat, och då har jag ändå läst en del i min dag om man säger så … Man dras i in en bubblande, fräsande, tumlande, rumlande och totalt utmattande värld som skildrar en plats och en tid som på ett sätt är mig nära och på andra sätt är totalfrämmande. Jag minns att jag när jag läste Ingenbarnsland så ville jag så innerligt läsa mer om Miira, och jag ville så innerligt att det skulle gå bra för henne. Hon var där en flicka