en nästan sann historia – historien om ett brott?

Mattias Edvardssons författarskap går från klarhet till klarhet. För varje roman som jag läser så möter jag en allt mer tydlig berättaröst och ett språk som fortfarande är lättläst samtidigt som det är allt mer precist. I En nästan sann historia är det kvällstidningsjournalisten som lämnar Stockholm i all hast som vi får möta. Zackarias Levins jobb är borta, det är slut med sambon och i lägenheten ligger räkningarna på hög. Det blir till att flytta hem till pojkrummet i byn utanför Lund och försöka slicka sina sår. Väl ”hemma” igen så börjar han fundera över det kompisgäng som han lärde känna på den tiden han gick skrivarutbildning på Lunds universitet. De drogs in i ett umgänge med en excentrisk författare och när författaren försvinner spårlöst döms en av vännerna trots att kroppen aldrig hittats. Zack bestämmer sig för att såhär 15 år senare försöka reda ut vad som egentligen hände då. Han använder sin journalistbakgrund och börjar rota i en annan tid, kanske kan det bli till en bok?

Jag gillar sättet som Zacks grävande efter sanningen skildras sådär hoppigt och ganska slumpartat som livet ofta är. Ni vet när man har en ide´om att man ska ta reda på något och så börjar man surfa, och så hamnar man på ett annat spår och så plötsligt så hittar man ändå något som faktiskt passar ihop med det man tänkte … Sedan tycker jag också mycket om hur de olika vännerna i vänkretsen skymtar förbi lite skugglikt för att sedan visa allt mer av sina personligheter utan att avslöja allt. Man vet inte riktigt vilka de är, man vet inte riktigt något alls och det är riktigt snyggt. Jag gillar drivet i berättelsen, jag gillar miljöbeskrivningarna och jag gillar Zack. Både Zack i nutid med frilansuppdrag i kvällstidningsvärlden och Zack under studietiden som känner sig lycklig över att ha undkommit den kvävande uppväxten i byn är personer som man tycker om. Han är mänsklig och sympatisk. Det är egenskaper som ofta gör att jag vill läsa vidare. Jag vill läsa mer.