vi måste prata om Negar Nasehs romaner

Negar Nasehs debutroman utropade jag till 2014 års bästa debut. Under all denna vinter  beskrev jag som en klaustrofobisk och ganska skrämmande text med psykologisk skärpa som nästan gav mig andnöd och vad ska jag nu då kunna skriva om De fördrivna?  Att det är en klaustrofobisk och skrämmande text med psykologisk skärpa som ger mig andnöd. Naseh har lyckats med det svåra uppdraget att följa upp sin fantastiska debutroman med en ännu bättre bok, jag är totalt knockad av hennes avskalade och totalt osentimentala berättande om medelklassparet som flyttat till Sicilien med sin lilla bebis. Redan från de första sidorna kan man känna hur den otäcka känslan smyger sig på, mitt i det italienska vår-paradiset där Filip ska arbeta med sina konstböcker och Miriam ska forska finns något som skaver. Spyflugorna fyller soppåsarna, ginet fyller dricksglaset, barnet sover mest hela tiden och det gula mjölet från mimosan täcker allt både inne och ute.

När Filips vän Ashkan kommer på besök med sin sambo Erika så vänds den letargiska ledan upp och ned, han tar med sig Filip till Lampedusa för att påbörja ett reportage om ön där drömmen om Europa slutar för många båtflyktingar. Samtidigt lämnar han boken Bilal till Erika att läsa och det blir svårt för de välutbildade svenskarna att blunda för verkligheten på Sicilien. Inte heller kan de blunda för hur det faktiskt är ställt med relationen och drömmen om ett lättsamt och skönt liv i ett stenhus med ateljé. Jag fick plötsligt ett känsla av Den drunknade av Therese Bohman, det finns något som får mig att koppla ihop de båda. Mycket bra, mycket välformulerade och mycket otäcka på det krypande viset.

Jag tyckte mycket om den här romanen, så mycket att jag utropar den till en av årets bästa böcker redan nu. DN har en fin intervju, Babel likaså. Jag tror att vi får återkomma till den här boken när det börjar närma sig augustprisnominering. Minns var ni läste det först!