Festivalhelg på gång och en av programpunkterna som jag inte vill missa är den med Negar Naseh. Hennes två romaner hittills är så fantastiskt bra och de lyfter på olika sätt ensamhet trots att man är tillsammans. Min text är en repris från april i år:
Negar Nasehs debutroman utropade jag till 2014 års bästa debut. Under all denna vinter beskrev jag som en klaustrofobisk och ganska skrämmande text med psykologisk skärpa som nästan gav mig andnöd och vad ska jag nu då kunna skriva om De fördrivna? Att det är en klaustrofobisk och skrämmande text med psykologisk
Senaste kommentarer